Vita Hästen har gjort vad man har kunnat för att återställa och säkerställa nolltoleransen – och samtidigt försökt hjälpa de spelare som har varit inblandade.
– Det är en väldigt liten del av våra aktiva. Vi pratar om enstaka personer bland över 700 utövare. Klubben i sig är säker och har en bra träningsmiljö, poängterar klubbdirektören Johan Lundström.
Dock: det här passerar inte direkt obemärkt för de som har drabbats – både bland spelare och föräldrar.
– Så är det. Det är både de som berörs och de som inte berörs och där är ju kommunikationen viktig, så att alla känner sig trygga i situationen. En del föräldrar har inte vetat om det heller och det har varit chockartat att få till sig, att det tyvärr förekommer som det gör i stora delar av samhället i dag. Men det finns inga genvägar här. Det har rört upp mycket känslor och det blir känsloladdat hur man än gör. Det har varit både gemensamma och enskilda möten. Det viktiga nu är att spelarna det berör i första hand får hjälp. Där har vi lämnat över till myndigheter och professionella. Idrotten får ta en paus i så fall.
Har du någon uppfattning om drogerna har spridits inom laget just därför att spelarna umgås eller är det enstaka fall oberoende av varandra?
– Där lämnar jag ordet till de professionella lite grann, att reda ut hur det har gått till. Det finns nog lite olika teorier hur det har uppkommit. Ishockeyn är en del av deras liv och så finns det en fritid också. Jag kan inte spekulera i något nu men det här kommer pågå hela säsongen, genom hela föreningen. Vi släpper det inte bara för att det ser lugnt ut just nu. Det är fortlöpande samtal med individer och sen kommer det prover och tester också. Vi har en slags behandlingsplan med Moa-mottagningen (kommunen och regionens instans för missbruksfrågor för ungdomar upp till 26 år) hur man ska hantera det här på rätt sätt. Men vår miljö ska vara drogfri och där sätter vi ned foten. Vi har också en skyldighet mot förbundet att det ska vara tryggt här. Vi håller våra värderingar starka och det är den linjen vi har att gå på.
Är det ungdomar som har fastnat i ett missbruk eller är det mer hanterbart?
– Jag tror det kan vara olika. Det kan vara de som verkligen behöver hjälp och en återstart. Sen finns det nog de som har ryckts med av grupptrycket, att det mer är en engångsgrej. Det behöver man också bevaka i det stora hela.
Du har hundra olika trådar att dra i som klubbdirektör men det här hade du kanske inte föreställt dig på agendan?
– Nja. Någonstans, om man tar en offentlig roll så måste man också hantera samhällets problem. Det måste man vara beredd på så jag är inte överraskad på så sätt.
Det som du inte kan eller ska hantera lämpar du vidare?
– Absolut. Vi ska agera i frågan och sätta fart på proffsen så att alla parter får hjälp.
– Det är ett problem som finns i vårt samhälle. Norrköping och vi som förening har inte blivit förskonade heller. Men jag märker och jag ser hur föreningen jobbar och försöker bli bättre varje dag. Vi har fantastiska ungdomsledare som vill göra en stor insats för de här ungdomarna. Vi kommer lösa det här tillsammans och vi kommer gå stärkta ur det här
Olsson konstaterar också att det kan bli ett problem om ishockeyn, eller någon annan sport för den delen, tar upp en för stor plats i en ung människas liv.
– Man umgås med samma typ av människor hela tiden så man får en ganska liten plattform att stå på. Om det då går dåligt i idrotten är det risk att plattformen inte blir så stor. Då är det lätt att man hittar fel typ av vänner. Man har inte verktygen för att lösa vissa saker. Det är viktigt att man har en stor plattform och vi som ledare försöker utbilda och ge andra perspektiv i livet. Det tror jag är viktigt för våra ungdomar i dag.