Jag har ogillat det i stort sett sedan det infördes i hockeyallsvenskan för sex år sedan. Från början kändes tanken lite intressant, det ska medges.
Tre utespelare i vardera lag.
Vilka ytor.
Vilket hockeygodis åskådarna kan bjudas på.
Klang och jubel. Fart och finess. En publikfriande show.
Det händer att vi får se det. Men oftast är förlängningarna ganska bleka tillställningar, tycker jag. Laget som vinner den första tekningen äger pucken ett bra tag, en spelare åker in över offensiv blålinje, vänder hem igen, tar nya tag mot offensiv zon och passar en medspelare.
Som åker runt lite, snurrar ett varv – och lämnar över pucken till näste medspelare.
Så håller det på.
På repeat.
Jag överdriver en smula, men i grund och botten tycker jag knappt det är värdigt att det på elitnivå, i en serie där många, många miljoner omsätts och står på spel, ska delas ut en viktig extrapoäng i spel tre mot tre. Argumentet att man ville att fler matcher skulle avgöras innan straffläggningen köpte jag där och då.
I hockeyallsvenskan 2022/2023 har 80 matcher inte varit avgjorda efter 60 minuter. 36 av dem har inte heller fått något avgörande under den fem minuter långa förlängningen.
För mig är det mer riktig hockey med en straffläggning – kom inte och säg att det är ett lotteri – det är teknisk och mental styrka hos både straffläggare och målvakt som sätts på prov – än när två forwards och en back åker runt på en alltför stor ocean av ytor.
Att det sedan kan blixtra till ibland med en individuell prestation av rang räcker inte i det långa loppet, när det vid upprepade tillfällen är för slätstruket och ser likadant ut.
Och skiljer sig för mycket från det grundläggande fem mot fem-spelet – som är mitt största problem med det.
Mitt budskap till ligaledningen: Återinför spel fyra mot fyra i förlängningen, därefter tar vi straffar om så krävs.
Låt oss begrava tre mot tre.
Kalla mig gärna konservativ. Det tar jag som en komplimang.
***
Att Vita Hästen är svaga – till och med sämst i allsvenskan – i matcher som pågår längre än 60 minuter är en annan femma och ingen nyhet. 3–4-förlusten mot Almtuna var den femte gången av fem möjliga som Hästen brände chansen att ta bonuspoängen.
Varför sköt du inte, Jesper Samuelsson?
Men det var en förlorad förlängning med bitterljuv eftersmak.
Ljuv för att Vita Hästen, på ett imponerande sätt, hämtade upp 0–3 till 3–3. När pucken inte ville in på avslut från nära håll, Erik Borg brände friläge, Patrick Bajkov sköt i luften och så hade man tre ramträffar – då krävdes något annat.
Projektiler från blålinjen.
Victor Öhman och Jakob Stridsberg slog till med varsitt jätteskott från distans och Andreas Söderberg, som kanske har det allra tyngsta skottet av dessa herrar, fyllde på med ett handledsskott från blålinjen som letade sig in.
Det bittra i eftersmaken berodde på att Almtunas seger var oerhört orättvis. Vita Hästen gjorde en finfin insats och var värd alla tre poäng. Men att i alla fall få med sig en pinne, i stället för noll, gör stor skillnad på tabelläget. Man har just Almtuna fortsatt bakom sig, är alltjämt kvar på slutspelsplats och har sju pinnar ner till negativt kval.
Vita Hästen är på rätt väg. Moralen är på plats.
På fredag väntar E22-derby i Västervik.
Där bör man vinna matchen inom 60 minuter.
För allas välbefinnande.