Vita Hästens forward beskriver den magiska stunden på isen i Boston, när storebror Carl Gunnarsson hyllades för segern i Stanley Cup-finalen.
Jumbolaget St Louis Blues hade vänt och vunnit den sjunde matchen i TD Garden med 4–1.
Sida vid sida jublade de tillsammans. Carl utmattad i tröja nummer fyra, med sitt yviga slutspelsskägg och August upprymd med vimpel, keps och Blues-tröja fullklottrade med autograferna.
– Att komma ned till honom på isen var allra störst. Jag letade bland allt folk, till slut såg jag honom, berättar August när han just kommit hem till Sverige.
Han var lite sliten efter resan och på väg till ett träningspass.
– Jag pratade just med mamma. Vi sa båda att det är som en dröm, vi fattar inte att det är på riktigt. Det är bland det mäktigaste jag varit med om i hela mitt liv. Jag fattar inte riktigt än.
August var över i USA i nästan två veckor. Han såg tre av finalmatcherna på plats. Två hemma i St Louis och en borta.
Vem var mest nervös, du eller Carl?– Han har inte varit nervös. Det var jag. Spela är inget problem, men att sitta på läktaren, det finns inget värre. Helt värdelöst. Sista perioden i sista matchen satt jag och räknade ned minut för minut. Vid 3–0 kunde jag slappna av. Att tysta alla hemmafans var magiskt. Det var ett fint ögonblick.
I vintras när St Louis var NHL:s jumbolag hade August inga som helst planer på att tillbringa försommaren i USA.
– Nej, hehe. Då var de inte så jättebra. Jag var över och såg semifinalen mot San Jose Sharks. Brorsan sa att jag skulle komma över igen, men jag vågade aldrig tro på det, förrän i match sex. Då tänkte jag att de kanske vinner.
Mamma, pappa, flickvännen och hennes far och brorsans frus mor och styvfar var med vid avgörandet i Boston.
– Jag är så glad för hans skull, efter allt han fått slita med skadorna. Jag kan inte riktigt sätta ord på det. Det känns så skönt.
Under sommaren kommer den turnerande trofén på 16 kilo att för första gången hamna i Örebro, där bröderna Gunnarsson började spela hockey.
– Sjukt mäktigt. En häftig resa. Vi får se när den kommer, jag ska försöka vara där.
Carl har varit en värdefull lagspelare genom hela finalspelet. Han slutade förra säsongen med en korsbandsskada, opererad jobbade han sig tillbaka och åkte på nya skador, på såväl underkropp som överkropp.
– Jag är glad att han fått spela och visa vad han kan efter att ha varit så skadedrabbad. Han har haft ett riktigt skitår egentligen.
På vägen avgjorde Carl den andra finalmatchen på bortais.
– Då var inte ett öga torrt här hemma. Det var riktigt häftigt det också. Det är som man glömt bort det när det andra blivit så stort.
Carl spelade för Linköpings HC innan han flyttade till NHL och Toronto. August har fått byta lag när storebror rört på sig.
– Jo, jag håller på det lag där min bror spelar. Jag är inte ett uns avundsjuk på hans framgång. Jag är så glad för honom och att få vara med och dela det. Att han har kämpat sig tillbaka och äntligen får stå där som en vinnare efter allt motflyt.
Själv tränar August för att komma tillbaka från sina egna skador med rygg- och ljumskproblem.
– Jag tror att jag ska vara hel till säsongen startar.
Efter tre år kommer han att lämna Vita Hästen för en ny klubb.
– Det är i stort sett klart. Jag vill inte säga var det blir. Det får klubben berätta. Tiden i Norrköping var kul. Jag trivs i stan. Men det har inte gått som jag ville. Jag fastnade lite, men det har varit bra.