De svenska flaggorna som är spända mellan träden visar vägen in till Jonstorps gård utanför Norrköping.
Det bor en nybliven OS-guldmedaljör här men de gula och blå ballongerna har börjat tappa lite luft och skvallrar om att vardagen efter festen har tagit vid.
Mycket riktigt: Sporten hittar Malin Baryard Johnsson inne i stallet där hon precis sköljer av Chacco Dia efter förmiddagsträningen.
– Det gäller att ta igen de hästarna som jag inte har jobbat med på ett par veckor, konstaterar hon lugnt.
Efter lördagens direktsända gulddrama, där förmodligen halva nationen skrek och levde med i varje hopp innan Sverige slutligen besegrade USA i omhoppningen, vändes det mesta upp och ner.
– Det bästa firandet jag kunde få var ju med familj och vänner när jag kom hem. Det är de jag har saknat mest. Sen har det varit tusentals gratulationer också, säger Malin.
Någon oväntad gratulation?
– Nej, det kan jag inte säga. Det är ju ändå ett OS-guld och då är ingen gratulation oväntad. Det är ju det finaste man kan vinna inom idrott.
Har det kommit från kungligt håll också?
– Absolut. Det gör det till alla guldmedaljörer. Det är ett vackert papper och sen står det ett par personliga rader med hyllningar från kungen och drottningen.
Det är inget man får varje vecka kanske?
– Nej, det är det ju inte. Men man får ju inte ett OS-guld varje vecka heller. Men om jag ska välja tar jag hellre OS-guldet, säger Malin och skrattar.
Den omedelbara euforin, precis när guldet säkrades, har sakta glidit över i något annat. Malin Baryard Johnsson säger att känslorna kommer och går och det är oklart om allt har landat och sjunkit in ännu.
– Lättnaden och glädjen är ju kvar förstås. Det enorma fokuset och bubblan som man var i har ju börjat släppa. Vi hade ju en enorm press på oss. Det var hela vägen in och ännu värre i omhoppningen, säger hon när vi har satt oss vid en bänk utanför stallet.
Var inte USA ändå favorit i just omhoppningen, eftersom de är kända för att vara så snabba?
– Jo, de är snabba men vi var ju storfavoriter genom hela vägen. Det är tredje omhoppningen vi går mot dem och vi har förlorat de tidigare. Den stora skillnaden och fördelen är att vi fick starta efter dem den här gången. Nu var både jag och Peder (Fredricson) snabbare än våra motryttare och det gjorde att vi tog hem omhoppningen.
Vad kände du när han var tvungen att rida så pass snabbt som sista ryttare?
– Jag var helt lugn. Peder sitter ju på världens snabbaste häst (All In).
Vad sker när du ser att han är snabbast och det är klart?
– Det är en oerhörd lättnad. Det är den skönaste och tydligaste känslan. Glädje förstås, men lättnad är starkare.
Efter fem mästerskapssilver, samtliga i lag, kom den hett efterlängtade fullträffen precis i OS slutskede. Malin nickar instämmande på påståendet att silverförbannelsen bröts.
– Ja, det gjorde den verkligen. Vi har varit väldigt bra i många år, till och från. Men den här gången fanns inte silver liksom. Det hade ingen varit nöjd med men det här är fantastiskt bra. Ett OS-guld är så galet svårt att uppnå. Det är en enorm prestation, betonar Malin än en gång.
Precis som man kan säga om hela hoppveckan. Totalt red Malin, Peder och felfria Henrik von Eckermann (King Edward) 18 rundor och fick bara två nedslag totalt.
– Nick Skelton, förra OS-guldvinnaren, hade räknat ut att vi hade gjort 264 språng tillsammans och hade två rivningar, säger Malin och skakar på huvudet åt det makalösa facitet.
Förutom guldet blev det också ett individuellt silver till Peder Fredricson, en fjärdeplats till Henrik von Eckermann och en femteplats till Malin Baryard Johnsson.
– Vi har jobbat ihop i så många år och det är ju fantastiskt roligt. Jag kunde inte ha gjort det bättre på det individuella och just nu känner jag inte att jag missade någon medalj eftersom jag sitter med en guldmedalj.
Finns det risk att det blir en mättnad eller taggar det ännu mer i stället?
– Stallet är fullt av fina hästar och Indiana är i sitt livs form. Det är bara inspirerande att tävla vidare, svarar Malin.
13-åriga Indiana har också återvänt från Japan och får välbehövlig vila i hagen efter den intensiva olympiaden.
– Det är den bästa häst jag har haft. Med det här mästerskapet i ryggen slår hon alla andra, säger Malin.
Ekipaget står dock över EM om två veckor. Malin åker i stället till Belgien med andra hästar den perioden.