"Kolla då, det är ju spännande", sa min fru och daskade till mig på låret.
Ehh, näe. Det var inte ett dugg spännande. Snarare uppgivet, i alla fall hos mig. Att ta in sex mål på en halvlek var väl fullt möjligt, men fem mål på sex minuter?
Lägg ner.
Jag hade mobilen i näven och fokus på annat.
Ett par anfall senare satt jag i givakt och vågade knappt andas. Ändå skrek jag.
Med en minut kvar och oavgjort, när målvaktsvikarien Peter Johannesson hade paralyserat Norge till förlamning, pekade jag på Valter Chrintz på tv-rutan. "Han kommer avgöra". Jag var med i matchen igen – liksom Sverige.
Det är ingen nyhet för någon att det också var den 21-årige coronareserven som satte avgörande 24–23 med en straff 15 sekunder från slutet som skickade Sverige till fredagens EM-semifinal.
Jag hade inte full koll på Chrintz men hade fått intrycket att det var en bollbohem utan nerver. Det var tydligen också fel. Efteråt, mitt bland alla glädjetårar, berättade han att han skakade något fruktansvärt och inte har något minne alls av straffen.
Skit samma. Den satt. Sverige slog Norge för första gången på fem år och dansar vidare i medaljkampen. Efter bragden i Bratislava fortsätter det blågula dramat i Ungern medan Norge får spela om femteplatsen.
Det var många matcher i matchen men den tyngsta var förmodligen utanför linjen. Sveriges norske förbundskapten Glenn Solberg mot Christian Berge.
Det hade räckt att följa dem för att se hur matchen gick. Efter matchen drämde Berge en flaska med full kraft i backen medan Solberg hoppade runt och kramade alla som kom i närheten.
Den eviga coronan har gjort att det nästan är ännu viktigare att visa ett negativt test än att prestera bra på planen. Sverige har definitivt tillhört förlorarna i den här pandemirouletten i EM men har ändå lyckats tråckla sig vidare från två gruppspel.
Det gör ju inte bragden mindre, om man säger så. Mot Norge var det förstemålvakten Andreas Palicka och den NHK-fostrade niometersstjärnan Felix Claar som hamnade i karantän i stället för i match.
Det gick, det med. Jag har inte millimeterkoll på den svenska handbollsmyllan men det verkar inte saknas talanger som kan fylla ut hålen i alla fall.
Ett helt koppel, bland annat Claar, släpptes fram när Solberg mästerskapsdebuterade med ett VM-silver för ett år sedan. Det känns som typ den fjärde vågen (sorry) när vi nu har lärt oss känna igen och hylla namn som Wanne, Carlsbogård, Sandell och allt vad de heter.
Mot Norge gick en av de rutinerade i täten, både med spel och attityd. Jim Gottfridssons paussnack i den andra halvleken, när han skrek att alla "skulle sticka in den jävla näsan", gick rakt in i den svenska folksjälen.
Och det stacks in näsor, var lugna för det – och nya hjältar föddes. Målvakten Peter Johannesson var 50-procentig i andra halvlek och en självklar nyckel till den sjuka vändningen och segern. Linjebiffen Oscar Bergendahl orkade knappt lyfta armarna mot slutet men han gjorde det ändå. Och Valter Chrintz vågade knappt lägga en straff men han gjorde det också ändå.
Efter matchen berättade Chrintz att han hade drömt och visualiserat att han skulle hamna i ett avgörande straffläge mot Norge. Så blev det också, efter att både Hampus Wanne och Niclas Ekberg hade missat tre i rad.
Reservens känsliga handleder släckte Norges EM-dröm på ett sagolikt sätt och ser till att den svenska EM-festen får fortsatt liv i helgen.
Man undrar ju vad han drömmer om härnäst?