Golfmatchen startade 1927, mellan USA och Storbritannien, men först 52 år senare (1979) och när spelarna från övriga Europa fick chansen att vara med blev vi svenskar överhuvudtaget medvetna om att den existerade.
Så långt var det största ögonblicket putten som Jack Nicklaus skänkte engelsmannen Tony Jacklin på Royal Birkdale i Southport för att dela hela matchen.
"Jag tror inte att du skulle missa den, men under de här omständigheterna vill jag inte ge dig chansen", sa legendaren som totalt kom upp i 18 majortitlar.
Från och med 1991, och matchen som döptes till "War by the shore" på Kiawah island, är Ryder cup något mindre vänskaplig, om vi säger så.
Fortfarande handlar den bara – på papperet – om äran och Samuel Ryders pokal, men även om så mycket prestige och känslor att en enda förlust kan knäcka till och med den starkaste.
Bilderna av den djupt troende världsettan Scottie Schefflers tårar när han söker tröst hos hustrun Meredith Scudder efter att han och femfaldige majorvinnaren Brooks Koepka förlorat mot svenske sensationen Ludvig Åberg och norrmannen Viktor Hovland under lördagens foursome är så mycket Ryder Cup kan det bara kan bli.
Den skandinaviska duon vann matchen redan på tolfte greenen – och en liknande förnedring har ingen tidigare behövt uppleva i tävlingens historia.
Det är någonstans tjusningen med Ryder Cup – att matchen i första hand inte handlar om vilka som vunnit efter söndagens tolv singelmatcher.
Istället är det förlorarna och missarna, skandalerna och psykningarna som hamnar i fokus.
Glömmer aldrig amerikanen Hunter Mahans snyftningar efter en duffad chip och förlust mot nordirländaren Graeme McDowell på Celtic Manor i Wales 2010. Den kostade USA segern den gången.
Även Europas ankare Rory McIlroy harklade sig under en av intervjuerna efter fiaskot på Whistling Straits för två år sedan där han visserligen vann sin egen singelmatch, men stod som förlorare i alla tre parmatcher.
Att misslyckas på egen hand är jobbigt.
Känslan av att svika sina kompisar, sitt lag, sin nation, smärtar mycket mer än så.
Det har fler än de ovan nämnda fått erfara.
Tiger Woods vann till exempel bara 13 av sina 37 (!) matcher totalt i Ryder Cup.
USA vann bara Ryder Cup en enda av de åtta gånger som tidernas främste golfare var med.
Så att det saknas pengar eller titlar gör det inte lättare för somliga världsstjärnor att prestera.
Tigern, god för några miljarder även efter skilsmässan från Elin, var också den förste (i alla fall officiellt) som ansåg att spelarna borde få betalt för att ställa upp.
Ingen räckte upp handen och backade upp honom i det kravet.
Men girighetens trynen har talat igen.
Läste nyss att ett par av de amerikanska spelarna, Patrick Cantlay och Xander Schauffele nämns vid namn, tjurar för att de också vill fylla på bankkontot med några dollar mer. Båda har spelat in runt en halv miljard i rena prispengar, får ta med sig fruar/flickvänner och får en vecka i Rom, en av världens vackraste städer.
Men de verkar tycka att det är en alltför stor uppoffring att avbryta sina semestrar från PGA-touren för att spela när "förbundskaptenen" kallar.
På andra sidan står bland annat en 23-åring från Eslöv som bara varit proffs ett par månader och inget hellre önskar i livet än att sänka birdies och göra 55 000 fans helt galna på Marco Simone GC.
Det är därför jag älskar varenda slag i världens mest underhållande spektakel.