Ett silver som smakar gott
Det är aldrig roligt att stå där som tvåa. Mottaga en silvermedalj när man haft guldet i sin hand i halvtid. Men precis som jag antydde redan i går, tolv poäng var inte alls tillräckligt för att Vargarna skulle ta sitt första guld sedan 1961. Lejonet formligen åt upp vargen.
Krzysztof Kasprzak och Vargarna har stått för ett strålande slutspel, men i den avgörande finalen i Gislaved räckte inte laget till. Foto: Andreas Skogh
Foto: Tomas Nilsson KatrineholmsKurir
Jag tror den stora vargflockan i västra kurvan åkte hem ganska nöjda ändå. Deras varg-lag har bjudit på fest ända till 30 september, långt mer än vad många hade vågats hoppats på. Hela föreningen Vargarna måste kunna känna sig som vinnare ändå. Vid pressträffen innan säsongen inleddes tippade samtliga elitseriekonkurrenter Vargarna som nia och sist. Lejonen däremot tillhörde guldfavoriterna även om fler trodde på Elit Vetlanda och Piraterna. Men dessa två klubbar vek ner sig ganska tidigt, ja Piraternas miljonsatsning räckte inte ens till kvartsfinal. Vargarna hade aldrig något vapen mot Lejonens oerhört framgångsrika körningar på hemmaplan. Att klubben inte förlorat på Axelent Arena på fyra år kan man lätt förstå efter uppvisningen i går kväll. 62-34 eller 104-88 i de två finalerna är talande siffror. Skrev efter tolv heat ned "avgjort" i anteckningsblocket. På något sätt var Vargarna aldrig med i matchen samtidigt som framförallt Mikael Max och David Ruud uppträdde på ett helt annat sätt nu när de hade hemmapublikens stöd i ryggen och framförallt hade hemmabanan att köra på. Ibland har jag funderat över varför inte speedwaysporten inför samma regler som de flesta andra sporter, det vill säga max- och minimått på sina anläggningar. Rena långloppet
I tisdags avgjordes SM-finalen i Norrköping på en bana som mäter 279 meter. I går handlade om rena långloppet, banan här i Gislaved mäter hela 374 meter. Vargarnas förare hade svårt att hitta de annorlunda inställningar. Efter två 3-3-heat slog Lejonen till med en "femetta" i tredje och förutom en 4-2-seger i fjärde heatet tog inte Vargarna hem någon sammanlagd heatseger mer den här kvällen. Då förstår ni varför de tolv poängen från i tisdags snart var uppätna av hungriga lejon. Publikfest
De två enda förarna hos Vargarna som kan vara nöjda med sin insats i gårdagens final är Adrian Miedzinski och Tai Woffinden som verkligen inte svek sin klubb. Men många andra hade tyvärr inget att komma med när det som bäst behövdes. Utanför pressrummet brakar nu fyrverkerierna loss. Hela Gislaved verkade vara på plats (7 137 åskådare var dock ett par hundra sämre än i Norrköpings i tisdags) och för andra året i rad fick de fira sina oerhört duktiga förare. Förutom Ruud och Max verkade även Nicki Pedersen vaknat på rätt humör och bjöd på ett par otroliga omkörningar som säkrade Lejonens seger. Jag tror både Thina Johansson, Torsten Sahlin, Michael Olsson, Peter Jansson och alla andra som jobbat kring i klubben kan blicka tillbaka på en oerhört framgångsrik säsong och en säsong där man visat vad lagsammanhållning och ett budgetlag (Vargarna har seriens klart minska förarbudget, runt 3 miljoner kr) kan nå för framgångar. Några hundra tusen behöver också blivit över när det nu blev tre extra hemmafighter. Naturligtvis finns många av dagens förare som Vargarna nu måste försöka behålla till nästa säsong. Men för att göra laget ännu bättre (läge för guld?) behövs definitivt en bättre stjärna än Scott Nicholls. Trevlig resa
Scott är tyvärr på väg utför, häromdagen kom också hans besked om att han inte tänker satsa vidare mot GP nästa säsong. En eller två starka kort, om man nu kan få in dem inom de nya snittreglerna nästa år, så tror jag Vargarna kan vara med och slåss om guldet igen. För Gud vad kul den här resan har varit, trots att det "bara" blev silver. Fast ibland smakar det också bra.
Så jobbar vi med nyheter