Syksonen tävlar för Eskilstuna men tränar regelbundet på den nya arenan på Himmelstalund.
Svensk friidrott mår inte dåligt just nu. Armand Duplantis seglar över världsrekordhöjder.
Khaddi Sagnia krossar sitt personbästa i längdgropen och Andreas Kramer blev nyligen förste svensk att pressa sig under 1.45 minuter på 800 meter.
Och nu vet alla vem personen bakom det fantastiska namnet Emil Millán de la Oliva är.
19-åringen från Åby och fyra år yngre systern Alice slaktar personliga rekord, showar på upplopp bakom Mo Farah och bidrar till svensk dubbelseger i Finnkampen.
Sporten tog sig till Norrköpings Friidrottsarena under ett blåsigt träningspass och träffade pappa Fidel som tillsammans med sina adepter inte låter något så trivialt som begränsningar stå i vägen för vare sig mål eller drömmar.
– Ska jag vara helt ärlig så kom det senare än vad jag hade trott, svarar Emil på frågan hur det känns att vara mitt i genombrottet.
– Det är det här man har jobbat för. Allt hårt jobb man lagt ned, det är nu man har fått betalt. Nu får man bra respons.
Det har inte blivit många lugna stunder mellan träningar, resor och tävlingar sista tiden, men det här är ingen 19-åring som känner efter.
Emil Millán de la Oliva ser varje lopp som en ny chans att visa upp sig och vad han kan.
En framfusighet som inte minst syntes i det numer klassiska Diamond League-loppet i Bryssel när 5000- och 10 000-meterskungen och fenomenet Mo Farah rusade mot världsrekord.
Britten hade varvat 19-åringen men det hindrade inte en trött Åbykille från att ta del av uppmärksamheten som riktades mot en spurtande Farah.
Emils leende gick från öra till öra när han applåderade in Farah i mål.
– Det bara kom. Han har man kollat på sedan man var liten. Det är en minut kvar på klockan, han springer på världsrekordfart. Jag tar i sista spurten och försöker hänga med honom så gott jag kan. Att jag klarade av det gav bara....jag fick en enorm känsla i kroppen.
– Det var det häftigaste hittills. Jag slog två svenska rekord. På 20 000 meter och en timmes löpning. Jag hade ingen aning vad jag gjorde för tid när jag sprang, men jag visste att om jag springer på så kommer jag göra ett bra lopp. Jag bara sprang och det gick vägen.
Du saknar inte självförtroende?
– Inte när jag är säker på något. Jag har kört så bra pass, inte så hårt men mycket på känsla. Allt har känts bra. Det känns som man flyger fram. Då vet jag att jag kan hålla farten, säger Emil.
Det är ingen halvdan satsning vi pratar om här. Pappa Fidel berättar om en noggrant utstuderad plan för hur Emil och Alice ska följa utvecklingskurvan.
Emil reste ensam iväg till Kenya för att skruva upp träningen och det nöttes inte bara mil i ett tempo som han inte tidigare upplevt.
Under spartanska förhållanden blev det en tankeställare vad som krävs. Han tog med sig massor av nyttiga läxor hem men drabbades även av malaria.
Emil på Tambach Teachers Training College i Kenya.
– Jag var där i sex-sju månader. Själv. Jag gick upp den dubbla träningsmängden, om inte mer. Allting var på hög höjd. Att springa på 3 000 meters höjd eller högre till och med i en massa backar och på grus: det blir mycket tuffare.
– Efter fyra-fem veckor där kände jag: "jävlar, jag kan göra något speciellt". Jag tror att jag skulle hota det svenska rekordet redan då, avslöjar Emil.
Hur var det att sticka iväg själv?
– Om du bestämmer dig för att åka dit är det bara att köra. Jag var redo för det. Jag trivdes bra. Jag visste inte vilka jag skulle träna med. Jag lärde känna folk.
Gav det en insikt?
– Jag märkte att det var en helt annan träning. Man tränar mycket mer där än vad man gör i Sverige och tränar annorlunda. Jag skulle kunna tänka mig att återvända. Jag tycker om att det är ett ganska simpelt liv där borta, det är helt olika samhällen. Om man ska bli bäst i världen på löpning så tror jag att det är bästa stället.
Fidel Millán de la Oliva var spänd på hur Emil skulle klara av tiden i Afrika och såg det som ett test för deras relation.
– Det var en frigörelseresa från pappa. Vi måste agera gradvis, Emil som ungdom är oförstörbar. Han har inga gränser, han märkte av att han klarar att träna med dom. Det var ett sätt för Emil att testa sina gränser för att se att han håller. Det är det psyke man måste ha för att tillhöra eliten. Du måste ligga på randen. Nu har Emil haft tur att han har en bra kropp och fysik att han klarar att stå emot det där. Det var nödvändiga steg för att känna vad som krävs. Som tränare måste du alltid bedöma risken mycket tidigare och ha viss framförhållning. Många löpare går bakom ryggen på sina tränare och går ut och kör två mil mer. Det blir stressfrakturer, men Emils resa gav bra utfall. Emil lärde sig otroligt mycket. Han satte sig in i löpningen. Han är mer insatt och det har utvecklat honom.
När lillasyster Alice Magnell Millán togs ut i truppen till Finnkampen var hon den yngste i Sveriges trupp på 49 år.
SM-bronset på 1 500 meter (4:20.11) framför ögonen på förbundskaptenen Karin Torneklint var nytt pers med drygt fyra sekunder.
Sedan rullade det på med en tredjeplats på Finnkampen och pers på 800 meter för löpartalangen som redan klarar av att hävda sig mot seniorerna.
– Vi hade en plan att Alice skulle slå igenom 2020. Sedan tycker jag det är viktigt att hålla bredden att kunna springa från 400 meter upp till 10 000 meter. Ser man Alice tider på 400, 800, 5 000 och 10 000 meter så är det många som säger: "Fan, vilken bredd hon har". Ja, det finns ingen anledning att specialisera henne, menar Fidel.
Det är inte samma raka, oblyga framtoning hos Alice jämfört med brorsan men viljan att träna är lika stark.
Emil Millán de la Oliva med systern Alice. Löpartalangerna har slagit igenom med dunder och brak och siktar på ta medalj i VM- och OS-sammanhang.
– Ta OS eller VM-medalj. Det är vad jag vill, säger 15-åringen.
Är du (Fidel) villig att lämna ifrån dig tränarrollen?
– Jag har aldrig velat vara tränare till mina barn i vare sig fotboll eller friidrott. Problemet har varit tillgång till kompetens. Där har jag sett att: "det där ser inte bra ut alls. Så kan man inte göra". Den dagen det kommer en bra tränare är jag tacksam och sätter mig där.
Är nyfikenheten, att hela tiden pressa sig och höja ribban den största styrkan för Alice och Emil?
– I Bryssel sa Emil att han tänkte starta med den första klungan. Andra tränare skulle säga: gör inte så, Emil. Du får ingen bra utveckling. Men Emil var verkligen insatt i sin egen kropp så han visste att han skulle starta med första klungan för han ville veta hur det känns att springa med topplöpare, säger Fidel.
– Inte topplöpare – världsklasslöpare. De allra bästa, skjuter Emil in.