Sedan 1925 har det delats ut, ett av svensk idrotts förnämsta priser. Ett stycke idrottshistoria som summerar snart ett sekel, ett pris som man absolut kan tycka har spelat ut sin roll men som jag nog ändå tycker har sin plats.
Om inte annat skapar det diskussioner varje vinter.
Så här någon timme efter tillkännagivandet brukar det alltid hagla av rubriker från de som tycker att någon annan borde ha fått det. Att fel vinnare vann.
I år?
Jag har svårt att se att det lär dyka upp särskilt många som har så mycket att invända mot att Armand Duplantis får Svenska Dagbladets bragdmedalj 2020. Det är helt enkelt få som kan mäta sig med det som den 21-årige stavhopparen har åstadkommit.
Han har hoppat högre än någon annan, både inomhus och utomhus. Slagit klassiska världsrekord och nått höjder som få svenska idrottare någonsin kommer i närheten av. Det under ett år där det varit få tävlingar, när världen präglats hårt av coronapandemin, och där OS i Tokyo tvingades att skjutas på framtiden.
Det innebär dock inte att det saknades konkurrens helt och i min bok var Frida Karlsson och Zlatan Ibrahimovic de starkaste utmanarna. Karlssons lopp i Holmenkollen sticker absolut ut, men mot Duplantis totala överlägsenhet i sin sport räcker det inte långt. Hennes tid kommer alldeles säkert.
Det kanske den aldrig gör för Zlatan Ibrahimovic i det här sammanhanget, 39 år gammal är det en bragd i sig att han fortfarande levererar på den nivån han gör i AC Milan och även nu öppnar för en landslagscomeback vad det verkar.
Det är naturligtvis värt allt beröm.
Men inte ens det kan slå Duplantis mäktiga år. Det säger möjligen något om en av prisets mest värdiga vinnare på länge.