Hon var en av Sveriges stora på friidrottsbanorna under många år och innehar fortfarande det gällande inomhusvärldsrekordet på 2,08 meter.
Sedan förra året är Kajsa Bergqvist, 45, svensk förbundskapten.
Med allt vad det innebär under ett 2022 som ska hinna ifatt efter coronapandemin med både VM, EM och däremellan ett SM i Norrköping.
– EM och VM är aldrig samma år. EM och OS däremot är det så med vartannat OS. De åren är det två mästerskap men OS är mer i SOK:s regi, säger Bergqvist när Sporten får en pratstund med henne mitt i sommarförberedelserna.
Hon kommer såklart vara i Norrköping och följa de svenska friidrottarna som precis avslutat ett VM där det inte blev den medaljsuccé som man hade hoppats på. Hon har redan tagit ut truppen till EM i München som väntar strax därpå.
Hur ser du på betydelsen av SM när det ligger precis mittemellan?
– EM-truppen är redan uttagen då, sista kvaldagen är 26 juli. Däremot är det för många sista formtestet inför EM. Men ett SM är generellt jätteviktigt för alla. Speciellt känslomässigt så vill man vara med, det är viktigt för klubben man tillhör och det är klubbarna som ändå är de största finansiärerna för elitidrottarnas satsning. Sedan finns det alltid lägen där man kan behöva prioritera annat, säger Bergqvist som inte behövde tänka särskilt länge innan hon tackade ja till uppdraget som Sveriges förbundskapten.
– Jag fick ganska lång betänketid, frågan kom först vintern 2020 då det var tänkt att byta efter OS, vanligtvis brukar en förbundskapten sitta en–två olympiska cykler. Men sedan sköts OS fram ett år och det gjorde även rekryteringsprocessen. Spontant sa jag ja, men frågan gick till 25-tal personer och jag vet inte hur många fler som sa det. När de återkom ett år senare, 2021, hade jag hunnit förankra det hos både mig själv och mina närmaste och då var det bara att tuta och köra.
Hur har din första tid i rollen varit?
– Den har varit bra och väldigt inspirerande. Speciellt som det känns som att jag har gjort en resa inom friidrotten, från junioraktiv till hela den resan som aktiv. Sedan hade jag en paus där jag följde det från utsidan när jag var expert i SVT i tio år. Nu har jag tagit steget in i landslaget igen och det har varit mycket att sätta sig in i. Friidrotten är väldigt stor, men nu har jag gjort mitt första år och har mina lärdomar.
Det blev en flygande start med tre medaljer i inomhus-VM i vintras. VM utomhus gav Armand Duplantis "givna" guld och två brons för gångaren Perseus Karlström, men inte samma framgång totalt sett.
Känner du att det är en bra period i svensk friidrott just nu, med både affischnamn och många intressanta som kommer underifrån?
– Absolut. Det är en väldigt tacksam period att komma in i den här rollen. Det är flera som är i en stark utveckling. Det känns som att vi kommer att hålla en hög nivå i flera år till.
Vem är nästa stora stjärna, vem ska man ha ett extra öga på under SM?
– Det är svårt att plocka ut någon enskild sådär, det är extra spännande med alla de som är i en brant utveckling. En som Carl Bengtström som fick sitt genomslag under inomhussäsongen kommer bli otroligt intressant att fortsätta följa.
Det största östgötska medaljhoppet just nu, Maja Nilsson, har gått i dina fotspår. Hur ser du på hennes utveckling?
– Det har varit helt fantastiskt kul att följa. Som junior och när hon var på väg upp kände jag igen mycket av mig själv i henne och känslan var att hon kunde bli nästa stora höjdhoppare. Sedan hade hon en period med strul med skador där hon fått kämpa. Det är också tufft att bli upplyft som jättelöfte. Men hon har kämpat på och nu när alla pusselbitar fallit på plats så var det till och med så jag grät en skvätt. Hon har en enorm potential och kan fortsätta många höjder uppåt. Hon har hoppat 1,96 nu men ser sig inte som en 1,96-hoppare. Den mentala biten är viktig, säger den svenska förbundskaptenen.
När det gäller den egna karriären så har Kajsa Bergqvist förstås många mästerskap bakom sig. EM, VM, OS ... och såklart SM där det utomhus blev åtta guld och tre silver.
Vad har du själv för starka SM-minnen?
– Jag kommer ihåg ett SM på hemmaplan som var magiskt. 2006 i Sollentuna. Jag hade ett väldigt bra år och ville också sätta ett väldigt bra resultat på min hemmaarena. Det var otroligt mycket folk där, en del hängde i lyktstolpar för att se bättre. Jag hade vunnit tävlingen, och där var det någon lokal sponsor som bett speakern säga att om Kajsa hoppar över två meter skulle alla få 50 kronor rabatt på den lokala pizzerian. Jag gjorde det, stannade på 2,04 till sist och gjorde även några försök på världsrekordet även om det inte var så nära. Det är ett sådant minne som jag har.
Har du något minne från om du tävlat i Norrköping?
– Jag funderade faktiskt på det innan det här. Jag tror det. Jag höll på så länge så jag måste ha gjort det, i alla fall som junior. Men jag kommer faktiskt inte ihåg exakt.
Arenan nu är relativt ny så den kan du inte ha tävlat på i alla fall.
– Nej, men det betyder så mycket för friidrotten att kommunerna satsar på att bygga både inomhushallar, utomhusbanor och att man restaurerar upp de som finns. I Sverige finns det väldigt många inomhushallar idag och det är en av anledningarna till att vi får fram så många bra friidrottare.