Klipp från tidigare artiklar på nt.se.
Min lärare Bengt var en imponerade urkraft från nordligaste norr. Han hade ett blått och ett brunt öga och ordet ”respektingivande” var hans mellannamn.
På kvartssamtalet sa han att jag var på väg mot ett högt betyg. Min mamma Eivor satt med. Jag minns än hennes förvånade min. Mattias? Kemi?
Jag hade pokeransikte den där dagen.
Men innerst inne skämdes jag.
I dag går min egen son i sjuan. I veckan hjälpte jag honom inför första kemiprovet. Det förde mig tillbaka till Högalidskolan i Kiruna. Min goda vän Robert gjorde nämligen proven veckorna innan det var dags för min tur.
Hans provpapper blev mitt facit. Jag visste frågorna på förhand, så jag lärde mig bara svaren.
Vid läxhjälpen hemma i Norrköping blir det så uppenbart: Jag må ha spikat Bengts prov.
Men idag vet jag ingenting om kemi.
Det här kan översättas till ungdomsfotboll.
Jag har följt debatten om Stockholms slopade seriespel och tabeller för sina åtta till tolvåringar. Kritiken emot förslaget blev lika given som fullpoängarna på mina gamla fuskprov.
I Sverige får ingen sticka ut. Här är det fult att vara bäst. Hur ska våra barn lära sig att bli vinnare som vuxna om de inte får segra i tidig ålder?
Vinna, vinna, vinna!
Svälj inte det. Vuxnas hets i jakt på segrar är ett gift som riskerar att förstöra vår ungdomsidrott. Den blir som svart tjära över en liten planta.
När resultattavlan blir den enda sanningen går det viktigaste förlorat: prestationen.
Fråga inte hur matchen slutade.
Fråga i stället vad barnen gjorde på fotbollsplanen.
Gjorde de sitt bästa? Gjorde de det som laget har tränat på i veckan? Var de goda kamrater? Hjälpte de varandra? Peppade de varandra? Hade de kul?
Glada barn gör vågen efter ännu en fotbollsmatch.
De gamla fotbollsproffsen som sågar förslaget från Stockholm glömmer en sak. De nådde inte toppen för att de vann matcher som åttaåringar. De nådde toppen för att ett hårt jobbande Föreningssverige tålmodigt, år ut och år in, lärde dem, i detalj, hur man spelar fotboll.
Tabeller och gruppspel riskerar att locka fram en osund vinnarskalle hos de vuxna. Det sipprar sedan ner till barnen och deras fotboll.
När vinna blir allt, blir allt annat sekundärt.
Det är då den cyniska vuxenfotbollen bryter sig in genom bakdörren.
Utbilda och utveckla barn? Äh, tänk på tabellen, vi ligger ju sist i appen!
Det går ju att fuska. Parkera bussen, skicka långt, toppa och vikta över speltid till de, just nu, bättre spelarna i laget.
Gå själv! Dribbla, dribbla!
Genvägarnas lockelser riskerar att bli för starka. Precis som Roberts tillgängliga provsvar blev för mig i skolans tegelkorridorer.
Depp och glädje inom ungdomsfotbollen.
Barn lever i nuet – precis som det ska vara. Om de har en match framför sig vill de vinna den. Oavsett vad.
Jag utmanar dig: Gå fram till en grupp unga spelare innan avspark och säg följande: "Det spelar ingen roll om ni vinner eller inte, det delas ändå inte ut några poäng i appen."
De kommer att undra vad du är för ett ufo som stör dem innan match. Försvinn – vi ska spela match.
Barnen jublar över en seger här och nu. Vad som händer i resten av världen betyder ingenting i jämförelse. Barnen deppar efter en förlust. Minuterna efter en match spelar ingenting annat någon roll.
Spola fram bandet 30 år.
Tänk om dagens åttaåringar får samma flashbacks som jag fick i veckan. Tänk om de plötsligt minns hur de minsann vann en himla massa fotbollsmatcher när de var små.
Men lärde de sig något? Vad kan de om fotboll som vuxna?
Förhoppningsvis mer än vad jag kan om kemi.