Arnór Traustason har varit IFK:s viktigaste spelare den här säsongen. I en lång intervju med Sporten berättar han om flytten tillbaka till Norrköping, mentaliteten i att hata att förlora, guldsäsongen 2015 och mycket mer.
Arnór Traustason gillar att låta spelet tala på planen. Vid sidan av är han egentligen inte särskilt förtjust i uppmärksamheten, 30-åringen från lilla Keflavik på Island.
Vi hinner knappt träffas på stan förrän en supporter kommer fram och önskar lycka till i nästa match.
Traustason ler och säger efteråt:
– Det händer ibland. Det är kul såklart. Men vid sidan av fotbollen gillar jag egentligen mest att vara hemma med familjen. Den är viktig för mig. Jag behöver inte så mycket. Har jag familjen, fotbollen och golfklubben så mår jag bra.
30-åringen lämnade Norrköping 2016 som en fortfarande ung och lovande spelare som skjutit IFK till ett SM-guld – och kom tillbaka förra året med massor av rutin och som familjefar. Gift med Andrea och nu med dottern Athena och sonen Arnór Rafael.
Han lämnade också ett IFK och kom tillbaka till ett helt annat.
Vad som lockade?
Tryggheten. Chansen att få en stor roll. Och att få komma någonstans där han kunde få fart på karriären som hade stagnerat i USA. På frågan vad han kände när sportchefen Tony Martinsson hörde av sig levererar han ett lite oväntat svar.
– Det var faktiskt jag som tog den första kontakten. Sedan hände det ganska fort. Jag var vid punkten i min karriär där jag antingen fick göra något åt den eller så skulle jag låta den gå åt andra hållet. Och jag var inte redo att ge upp den. Jag har kvar hungern fortfarande och känner mig inte som en 30-åring. Det var därför jag vill ta steget hit igen.
Det spelade in att det har gått bra här tidigare?
– Ja. Sedan är fotboll business. Lag kommer inte att ta en spelare som är 29, som jag var då, och som inte har spelat tillräckligt mycket och inte gjort tillräckligt många mål på slutet. Inte alla lag hoppar på en sådan spelare, även om jag var med i landslaget en del. IFK visste också vad de får av mig.
Arnór Traustason firar ett av målen den här säsongen.
Efter en höst förra året där han behövde spela sig i form har han haft ett succéår 2023. I en roll han inte har spelat så mycket i förut – som en av två centrala mittfältare med lägre utgångsposition.
– Jag sa att jag ville vara där. Att kunna gå från box till box och vara med och bygga upp spelet. Sedan hade jag inte räknat med att göra åtta mål redan, men jag är inte överraskad heller. Jag vet min kapacitet. Men ser man på laget; jag gillar inte att förlora ...
Jag har förstått det.
Arnór skrattar och bjuder i nästa stund på vad som tangerar ett brandtal om hur han ser på prestationerna i år.
– Jag tycker att vi har mer i laget än vi har visat. Det måste vi få ut ur vår trupp. Ser man säsongen som helhet så har vi presterat bra men också dåligt. Vi har varit fruktansvärt dåliga i vissa matcher, det är sådant som kan hända när man bygger upp något men ser man till våra värsta matcher så får vi inte bli så dåliga. De sex som är kvar måste vi ta poäng i och göra något av säsongen. Vi ska inte bara vara med, jag hatar att bara vara med.
Du gillar inte snacket om ett ingenmansland?
– Det hatar jag också. Antingen vinner man eller förlorar. Om vi inte når en bra placering har vi förlorat. Fjärdeplatsen är den som kan ge någonting, det är dit jag tycker att vi ska sträva, men vi har gjort det svårt för oss själva.
Arnór Traustason har varit IFK:s viktigaste spelare den här säsongen. I en lång intervju med Sporten berättar han om flytten tillbaka till Norrköping, mentaliteten i att hata att förlora, guldsäsongen 2015 och mycket mer.
Att som 30-åring sitta på ett kontrakt till och med 2027 i klubben han slog igenom i, ha en familj som trivs i stan och nyss har flyttat till ett nytt hus, kan ge intrycket att Arnór Traustason är tillbaka för att stanna.
Det kan bli så.
Men ambitionerna är större än så.
– Det är en trygghet med ett långt kontrakt, jag mår bra här men jag strävar och vill någonting mer också. Jag är inte nöjd eller färdig än.
Har det funnits något intresse från andra klubbar i år med tanke på den säsong du gjort?
– Inget som jag vet om i alla fall.
Hur ser du på din kontraktstid i IFK, vilka steg ska ni ta under de åren?
– När jag skrev på sa jag till "Tonna" (Tony Martinsson) att IFK alltid har varit jobbiga att möta. Vi var jobbiga 2015, 2016 och sedan när jag kom tillbaka till allsvenskan och Malmö var det samma sak. Det var inte kul att möta Norrköping. Ärligt talat, det var så tråkigt. De var så bra att man blev irriterad av saker som de gjorde. Dit ska vi igen. Det här ska inte vara någon mittenklubb. Vi har inte bäst ekonomi men man kan hitta något här inne istället som betyder mer än pengar, säger Traustason och pekar mot bröstet.
Det fattades ifjol när du kom tillbaka?
– Jag har inte varit med om något sådant förut. Det fanns inget självförtroende alls. De hade gått igenom massor med saker, tränarbyte och annat. Det kan man förstå, men man måste ta sig ur det. Det handlar inte bara om oss spelare, alla i och runt klubben måste sträva i samma riktning om vi ska vända det här.
Arnór Traustason har varit IFK:s viktigaste spelare den här säsongen. I en lång intervju med Sporten berättar han om flytten tillbaka till Norrköping, mentaliteten i att hata att förlora, guldsäsongen 2015 och mycket mer.
Mentaliteten i att hata att förlora återkommer Arnór Traustason till gång på gång. Han lever drömmen som professionell fotbollsspelare och visste tidigt att det var dit han ville.
Sedan gjorde talangen, målmedvetenheten och det hårda jobbet resten.
– Jag kommer ihåg när jag var åtta kanske och min pappa tog med mig på en landskamp, det var en bild på laget där och jag drog pappa i tröjan och sa, "här kommer jag att spela". Jag visste tidigt vad jag ville. Mamma tyckte att jag skulle prioritera skolan. Men nu har jag gjort klart den också, jag gjorde klart gymnasiet förra sommaren, säger Traustason med ett leende.
Glen (Riddersholm) pratar ofta om att det är tuffare ute i Europa och att unga spelare här inte alltid är redo för det, hur var det för dig när du kom till Rapid Wien från IFK?
– Det var tufft där. Här i Sverige är det så vänligt, ibland stör man sig på det. Det är olika mentalitet. Det finns respekt i truppen men du är inte kompis med alla där ute. Speciellt inte med den som ska ta din position. Det ska inte vara okej att förlora. Och det börjar på ungdomsnivå. Man ska inte räkna mål, lägg av. Alla barn gör det och vill vinna.
Om vi backar till 2015, vad var det som gjorde att ni kunde gå från en tolfteplats året innan till att vinna guld?
– Vi fick in "Daja" (Daniel Sjölund) och Nicklas Bärkroth. Och flyttade ner "Ante" (Andreas Johansson). Jag kan inte sätta ord på hur otroliga "Ante" och "Daja" var. Kemin mellan dem gav oss andra möjligheten att göra vad vi ville. Jag kunde springa överallt och göra mitt för jag visste att de täckte upp. Vår resa då visar att det kan vara nära till ljus även när det är mörkt.
Arnór Traustason firar det klassiska guldmålet 2015.