Tor-Arne Fredheim har lyft IFK till nya höjder.
Frågeställningen kanske både är irrelevant, löjlig och saknar betydelse. Det är ju samma klubb, de spelar definitivt inte i samma serie och de konkurrerar inte med varandra över huvudtaget.
Men ändå: det är intressant att fundera över – och säger en del både om damlagets och herrlagets olika utveckling.
För bara ett halvår sedan var en sån här spekulation en ickefråga. Och om man backar ytterligare två år hade det varit som att jämföra IFK-herrarna med Sylvia.
Men efter en försäsong där regnbågens alla färger har lyst upp Tor-Arne Fredheims charmiga lag har Glen Riddersholms snarare famlat i dunklet.
Så mitt snabba svar på min egen fråga här uppe är att jag just nu lägger min röst på damlaget.
Och, som sagt: det säger något om båda lagen. Inte minst klarnade den bilden ytterligare efter fem lördagstimmar på Platinumcars Arena.
My Cato och hennes IFK-lag flyger fram.
Det känns som om superlativen är slut redan innan den historiska allsvenska debuten nästa måndag för damlaget.
Fredheims intåg i augusti 2021 blev som en adrenalininjektion för en trupp som var redo att suga åt sig och vilja bli bättre.
Sagan är inte slut än och det kan bli ännu lyckligare än det vi ser nu: ett lag i total harmoni som har mött fyra allsvenska lag under träningsmatcherna, är obesegrat med bara ett insläppt mål. Trots avsaknad av den viktiga forwardsduon Nicole Robertson och Lovisa Gustafsson.
Jag påstår inte att de kommer bli ett topplag i allsvenskan men de känns definitivt inte som en slagpåse i alla fall. Det är en pigg nykomling med stor utvecklingspotential som kommer springa ut hemma mot Växjö om en vecka.
De sena nyförvärven Chelsie Dawber och Dilja Zomers har adderat ytterligare spets och kvalitet till ett lag som ska bli högintressant att följa i år.
Glen Riddersholm fick ett tråkigt skadebesked med Isak Ssewankambos avslitna hälsena.
Herrlaget då?
Ska man enbart döma av 0–0 mot Östersund så ser det mer eller mindre jäkligt mörkt ut. Åtminstone offensivt. IFK skapade alltså inte en enda vettig målchans mot ett lag som fick kvala sig kvar i superettan i höstas.
Det var bedrövligt tråkigt att beskåda och garanterat inget som fick folk att springa och köpa årskort.
Läget, både på kort och lång sikt, grumlades ytterligare när Riddersholm dessutom tvingades räkna in tre nya skador i laget. Värst av allt är så klart kallduschen med Isak Ssewankambos avslitna hälsena med bara två veckor kvar till allsvensk premiär.
Men om man ska fälla ett rättvist betyg över IFK:s försäsong får man vidga perspektivet ytterligare än 100 minuter (på grund av skadeavbrotten) kramp och kamp mot Östersund.
Då hittar man ett lag som ändå har glimtat till stundtals, allra tydligast i 4–0-urladdningen mot IFK Göteborg i cupen.
Jo, jag vet att Häcken slog ut IFK med 3–0 i kvartsfinalen men just nu ska de nog kanske inte jämföra sig med Sveriges bästa lag. Totalt sett har ändå defensiven satt sig efterhand och det är där Glen Riddersholm har lagt det största krutet hittills.
Det är danskt (och isländskt) jävlar anamma som gäller. Upp med bröstkorgen och smäll på. Attityd, småfult och inte be om ursäkt för sin existens.
Det är inte IFK:s DNA i grunden men jag gillar det faktiskt – såvida det backas upp av en kraftfull offensiv när man väl har bollen.
Christoffer Nyman.
Glen Riddersholm får trolla med knäna den närmaste tiden, inte minst i försvaret. Truppen var redan tunn där och med Daniel Eids hjärnskakning och Isak Ssewankambo långtidsskadad, plus fortsatta frågetecken för Anton Erikssons status, känns den lagdelen bräckligare än Parkens betong just nu.
Om han vill ha in fler nyförvärv?
Den frågan behöver jag inte ens besvara...