Välkomna åter, IFK Norrköping.
Gott att lira lite boll hemma igen efter två raka förluster i huvudstaden.
Avslappnat och med uppumpat självförtroende är det bara att spela ut, ha kul och njuta i vårkvällen.
Om det inte vore för den sämsta starten sedan 1925 och måste-påslaget som kommer rekordtidigt i fjärde omgången.
En ilsket blängande nolla i poängkolumnen vägrar släppa blicken ifrån spelare, ledare och fans och här ska föreningen in i två matcher på sex dagar där det är svårt att hitta inslag av välbehag.
Ödesvecka?
Det känns så.
Visst, ett tillfälle att ta sig själva in i säsongen men alternativen och konsekvenserna om den här uteblivna poäng- och segerraden förlängs är svåra att sluta fundera på.
Usla starter innebär ökad press.
Pratar man om att vara topplag men istället sladdar på 13:e plats med ett gjort mål och har en förmåga att bjuda på dyrbara individuella misstag så är det lätt att hjärnan ser problem snarare än möjligheter.
Som spelare, medmänniskor och trupp har redan IFK Norrköping upplevt en hel säsong i känslor.
Ser man till de fotbollsmässiga insatserna i en ung allsvenska så finns det en hel del bra, men det blir en allt tröttare hand att hålla i när man fortsätter att ta stryk och när man inte vunnit en seriematch på 171 dagar.
Under sin tid i IFK har Rikard Norling varit mest lyckosam i sitt sätt att hålla ihop en grupp som tappat både starka ledare och bärande spelare på löpande band.
Energin och utstrålningen från IFK-tränaren har, utåt sett, varit orubbad men att komma sjua och just nu parkera på kvalplats är inte särskilt underhållande eller stimulerande.
Ett spretigt IFK Norrköping har en dubbel svensk mästare som även fått sparken två gånger i AIK och i Brann.
2022 klev han med målet att vara med i en ny toppstrid, men har förtvivlat svårt att få laget att vinna matcher och kommer få leva med alltmer hettade frågor om han är rätt man för jobbet om inte den här veckan innebär ett trendbrott.
En usel höst och en trög vår ger en ynka seger på de elva senaste allsvenska matcherna. Det är inget vackert facit.
Tidigare var Häcken ett drömmotstånd men efter fem raka förluster, allsvenskan och cupen, är det uppenbart att Alexander Jeremejeff och kompani passar Peking lika illa som ett cykelstyre mellan skinkorna.
Att Henrik Rydström spelat IFK som sitt eget taktiska piano i både Sirius och Kalmar och med tanke på att smålänningarna väntar borta på naturgräs så höjer jag inte IFK-förväntningarna skyhögt.
0–1, 0–1, 1–2 och det är lätt att vältra sig i infriade farhågor, dystert tabelläge, svårigheter att göra mål och begränsade offensiva rena anfallsalternativ.
Det är en IFK-vecka som är den mest intressanta på länge.
Två matcher mot Häcken och Kalmar FF som kan köpa tid och inbringa arbetsro – men det kan också dra ned klubben i ett hål som är historiskt mörkt.
Och oroväckande.
Hur många blir vi på "Parken" mot Häcken ikväll? Orkar vi upp över 5 000 personer?
Hur klarar ett lag med topplagssvansöring av att ställa om när det handlar om att hålla krisstämpeln på avstånd.
Det är med skräckblandad förtjusning IFK Norrköping möter en onsdagsmatch som är den viktigaste på länge.
För klubbmärket, för tabellen, för tron, för fansen.