Crille R svepte hem det igen och kvitterade mot antagonisten Leo Messi.
5–5 i individuella världsmästartitlar.
Egot svällde ett par extra centimeter när superstjärnan i Real Madrid som redan vunnit allt röstades fram som etta på The Best Fifa Awards (titeln är så bajsnödig att det liknar en parodi) i London.
Vad har vi här?
Varför fortsätter den här mossiga och ihåliga tillställningen att existera?
Hur tillåts den fortgå i sina för länge sedan nedtrampade fotspår?
Varför envisas vi med att utse något så intetsägande som världens bästa spelare?
Det är inget annat än en firmafest på tomgång där inte ens Real Madrids eller Barcelonas fans egentligen bryr sig vem som vinner.
Landslagskaptener, förbundskaptener och 200 representanter från media lägger sina röster men borde inte lyda snällt utan ställa motkrav.
Kan inte FIFA utnyttja sitt mäktiga inflytande bättre och klokare än så här är det illavarslande.
Stick ut huvudet genom fönstret, ta in vad som händer i världen och inspireras av att dra in fräschare luft i de egna salongerna.
Huvudrollsinnehavarna är multimiljonärer som drunknar i uppmärksamhet på daglig basis.
Skillnaden är att matchdressen är utbytt mot en handsydd kostym värd ett par månadslöner för en vanlig knegare.
Det är inte Ronaldo, Messi, Zidane eller Buffon som behöver en kväll i strålkastarna, ännu en kväll i strålkastarna.
Gör de här galorna till något annat.
Vänd fokus från de som redan glänser och tillåts glänsa och rikta uppmärksamheten till de undanskuffade, utsatta och bortglömda.
Ser man inte kraften och möjligheten med den upprorstrend som sveper genom planeten just nu är det ett tjänstefel att inte stanna upp, tänka till – och agera.
FIFA, stora starka FIFA som skulle behöva städa upp framför på sin egen gård efter alla skumraskaffärer till höger och vänster, måste ha tillräckligt med känsla att svepa bort det gamla och inse att de sitter på mäktiga möjligheter här.
Det måste vara ett krav att de kan erbjuda mer än mutskandaler och visa att de bryr sig mer om oljan och gasen i Qatar och Ryssland.
Att det inte visade sig mer i London, att inte fotbollens riktiga hjältar får mer utrymme är ett självmål.
I den här fotbollsfamiljen är alla välkomna – så länge du tillhör den finaste eliten.
I söndags hade Sportspegeln ett fantastiskt reportage om Cecilia Safaee och hennes projekt Futebol dá Forca som bland annat ger tjejer i Mocambique chansen att lira boll.
På ojämna grus- och jordplättar. Utan nät i målen men en chans.
En vardag som långt ifrån är en saga.
En av tio unga tjejer, barn, blir mammor före 15 års ålder. Laget som Safaee besökte hade en spelare som blev gravid när hon var 13 år.
Det ska inte vara en skugga under FIFA. Det är problem, hinder och utmaningar som ska lysa belysas med samma kraft som Ronaldos geledränkta frilla under en galalamporna.