Robin Eliasson har spelat fotboll i mer eller mindre hela sitt liv. Det är inget ovanligt. Det som däremot sticker ut är att han 31 år gammal och aldrig tidigare haft en allvarlig skada.
Det ändrades under träningsmatchen i mars mot Hargs BK. Eliasson skulle göra en glidtackling, fastnade med foten och bröt vadbenet.
– Jag har varit i samma matchsituation i hundratals gånger. Jag hann inte ens göra tacklingen innan foten plötsligt bara vek sig. Jag har analyserat det många gånger och jag vet fortfarande inte varför det blev så, säger han.
Efter en ambulansfärd till sjukhuset, en operation med två skruvar insatta i benet var det bara vila som gällde.
I samma veva hade coronasmittan börjat svepa allt starkare över världen. Miljoner och åter miljoner människor tvingades isolerade sig i sina hem.
För Robin Eliasson blev det ingen större skillnad. Han satt ju redan där med sitt gipsade, brutna ben.
– De första två veckorna tittade jag mycket på TV-serier. Jag hade ganska ont och åt mediciner utan att orka göra så mycket annat. Jag läste en del böcker.
Har du tips på någon bra bok?
– Ja, den förre handbollsspelaren Kim Ekdahl du Rietz självbiografi var väldigt bra. Det märkliga med honom är att han slutade spela när han bara var 27 år eftersom han inte tyckte att det var roligt. Hans bild av elitidrotten var intressant. Att man bara blir bedömd efter hur man presterar blev för jobbigt för honom.
Hur känner du själv som idrottsman?
– Han har ju helt klart en poäng men själv hade man aldrig slutat om man hade nått upp till den nivån. Det är ju något man har drömt om sedan man var liten.
Du är 31 år nu, när ska du sluta?
– Kroppen känns som 25 år. Jag slutar den dagen jag inte tycker att det är roligt längre. Men jag älskar fortfarande att träna och spela match. Jag vet inte vad jag ska göra för att få upp adrenalinet om jag inte hade fotbollsmatcherna.
Har du kommit fram till något?
– Jag har funderat på allt möjligt, till och med golf. Men det är ju ingen närkampssport direkt.
Jag som supporter får ju oerhörda kickar av att titta på fotbollsmatcher, det är ju ett förslag.
– Jag har aldrig tittat på fotboll. Bara när landslaget spelar, men inte annars. Jag har aldrig hållit på något lag.
Skadan har gjort att han för omväxlingsskull nu faktiskt får stå vid sidan och titta snarare än spela och träna. Och han gillar vad han ser av årets Eneby.
– Det känns riktigt bra. Folk har kört på. Det är lätt att motivationen sviktar när man inte får spela matcher under försäsongen men det har sett bra ut. ”Henka” (tränaren Henrik Nilsson) har en stor del i det här med sitt engagemang och energi.
Apropå Henrik, så säger han att du är lagets viktigaste spelare. Hur ska Eneby klara sig när du tvingas stå vid sidan?
– Det kommer att lösa sig bra. Vi har spelare som kan täcka för mig och jag kommer att stå vid sidan och visa att jag är där för dem, då kommer de att höja sig ännu mer.
Tidigare i maj kunde gipset tas bort och rehabträningen kunde starta på allvar. I veckan tränade han för fullt för första gången men kommer nog att missa de två inledande matcherna innan sommaruppehållet. Men målet är att vara tillbaka till omgång tre.
Hur sugen är du på att spela fotboll?
– Väldigt sugen.
Den här försäsongen vill Robin Eliasson glömma så fort det bara går.