Jädrar vilken drömstart. Tre matcher och full pott. Knappt hade man sköljt bort 4–1-överkörningen på Friends från hornhinnorna innan mästarna kom till Östgötaporten.
Senast lämnade Djurgården stan med en SM-pokal i näven och en sönderbränd matta som tack för festen.
Nu var det betydligt fler myror i huvudet hos blåränderna.
Återigen: hur bra är 2020 års upplaga av IFK Norrköping? Ärligt talat: jag vet inte. Jag tror nämligen inte vi har sett det bästa av laget ännu.
Det låter lite konstigt kanske efter de här siffrorna. Men ändå, på något sätt känns det faktiskt som det finns ännu mer att plocka ut. När de sista passningarna sitter, när samtliga levererar på sin högsta nivå, då vete fasen var det här ska sluta någon gång fram i vinter (!) när coronasäsongen är klar.
Men det är klart att det var bra mot Djurgården. Inget snack.
Var ska vi börja? Hos Rasmus Lauritsen kanske. IFK:s superdansk till mittback blev snabbt fansens favorit förra året. För sitt fighterhjärta, sin kompromisslösa spelstil och inte minst allsvenskans bästa huvudspel.
Kärleken är besvarad åt båda hållen där. Jag hade unnat både honom och supportrarna att det hade varit fullsatt en sån här dag. Han hade förmodligen blivit kvar på Curva Nordahl efter matchen då.
Lauritsen stod för en klockren insats bakåt och framåt bjöd han på en galen frispelning till Christoffer Nymans 1–0 som sedan kröntes med en stenhård hörnnick fram till 2–0.
Var går vi vidare? Jonathan Levi kanske? Man har vetat om potentialen men det känns som han har famlat lite och inte riktigt fått det att klicka i avgörandet.
Framspelningen till just Lauritsens mål mot AIK i onsdags var viktigt för självförtroendet. Det adderades nu när han definitivt punkterade Djurgården med ett 3–0-skott i bortre krysset. Den dagen vi får se samtliga forwards i full blomning blir det inte roligt för motståndarbackarna.
Nyman fick göra sitt andra mål och det var självklart viktigt. Han är tillbaka i gammalt slag, precis som Simon Thern. Nytt är dock IFK:s mer direkta spel på lediga ytor i offensiven. Mindre duttande och mer rejäl attack. Det är ingen vågad gissning att uppflyttade tränaren Kim Hellberg ligger bakom de idéerna.
Exakt nu kom jag på att vi fortfarande inte har sett en sekund av kaptenen Alexander Fransson i år.
Som sagt: det finns fortfarande alla möjligheter att det här ska kunna bli ännu bättre. Frågan är bara vem han ska peta.