Midsommarbordet har städats undan och det var dags för allsvensk återstart.
För IFK:s del med nästan lika många frågetecken som det finns minkfarmare på Listerlandet.
Skulle vi få en fingervisning om det kan bli fågel eller ännu mer djupgående fisk nu när hösten (sorry) drar igång?
Hur hanterar laget tappet av mittfältarna Abdulrazaq Ishaq och Jean Carlos de Brito?
Kan någon av bänkspelarna växla upp och fylla en lucka?
Är det här Filip Dagerståls sista IFK-match för den här gången?
Skulle hemvändaren Viktor Agardius bli utbuad igen?
Etc.
För egen del var ovissheten minst lika stor hur kroppen skulle klara av 80 mil i bil utan samma olidliga smärtor som senaste Mjällbymatchen borta.
Jag hade ett höger baklår från helvetet för två år sedan och var tvungen att gå ur och stretcha minst var femte mil för att överhuvudtaget kunna köra.
Det blev extra spännande på hemvägen när jag panikstannade i mörkret, ramlade ut ur bilen och körde ett par gubbövningar mot takräcket. En liten skylt lyste upp vid huset bredvid vägen. Jag gick lite närmare och kunde konstatera att det stod "Hell's Angels Hässleholm" och helt plötsligt kände jag att baklåret gjorde bäst i att hoppa in i bilen igen.
Men nu fokuserar vi på fotboll. IFK skulle försöka ta sig an obesegrade Mjällby på Strandvallen – dessutom utan tränaren Rikard Norling som hade insjuknat.
Norling hade i alla fall kastat in Egzon Binaku i sin första start sedan 2020, samt Ari Skúlason centralt i Ishaq-rollen.
Av de två kunde Skúlason, som pådrivande terrier, kvittera ut det högsta betyget. Med tanke på Binakus matchovana är det inte särskilt rättvist att ta fram den största motorsågen heller. Han har haft ett par riktigt tunga, och skadefyllda, säsonger i laget och är bara en i raden som har försökt att lyfta i rollen som vänster wingback.
IFK får leta vidare där och det är ingen vågad gissning att det dyker in ett nytt namn (där också) när transferfönstret öppnar den 15 juli.
Då var det desto roligare för Daniel Eid på den andra kanten. Han var den gladaste människan i hela Blekinge under ett par sekunder när han nickade in 0–1 och kunde vråla ut sin glädje framför IFK-klacken bakom målet.
Det kändes som att det målet kom från ingenstans just då men det behöver man ju inte be om ursäkt för.
Sett till matchen som helhet var dock 1–1 ett fullt gångbart resultat.
Jag fastnade lite extra för Eman Markovic som var tillbaka i en mer offensiv, fri position mellan mittfält och anfall. Han är spännande där och det känns som det finns potential för att lyfta ytterligare en nivå när bitarna faller mer på plats.
Toppgubbarna slet på med vad de fick att jobba med, ibland med rätt klent understöd. Christoffer Nyman var den som skapade absolut flest chanser och hade kunnat gjort både ett och två mål med lite bättre skärpa.
Jonathan Levi var pigg och sugen på grejer när bollen dök upp. Han borde kanske fått en straff med sig men var ändå den som serverade Eids första mål i IFK-tröjan.
Många frågetecken återstår, inte minst med truppbygget där Tony Martinsson knappast kommer ta ut någon sommarsemester de närmaste veckorna.
Baklåret då? Jodå, tack för att ni undrar.
Trots en skada på midsommaraftonen förflöt nedresan helt smärtfritt. Som en extra glädjebonus ledde GPS:n in mig på knappt körbara grusvägar i södra Småland.
Jag ska försöka att hitta lite bredare vägar på hemresan.