Noah Boquist på Curva Nordahl, en plats som betyder mycket för honom.
Det är inte lätt att beskriva kärleken till livet på läktaren och IFK, men Noah gjorde ett tappert försök när vi satte oss ned på Platinum Cars Arena till tonerna av IFK:s träning som pågick bakom oss.
Noahs supporterskap formades relativt sent, och är idag en stor del av hans liv och vardag.
– Det är svårt att sätta ord på, det är någonting som byggts upp över tid. Farsan kom in till mitt rum någon gång 2014 och sa: "nästa år ska vi börja gå på fotboll, vi har ett allsvenskt lag".
Det var ingenting han hade koll på, då han som 13-åring hade ett svagt intresse för klubben.
– Fotbollsintresset har alltid funnits där för mig och hela familjen, men intresset för IFK kom till rätt sent. Jag hade gått på två, tre matcher innan kanske, men aldrig fångat intresset. Vi började gå lite 2015, första matchen var Malmö hemma. Sen gick det ju som det gick den säsongen och det var riktigt kul.
Efter en säsong med årskort på familjeläktaren 2016, klev han 2017 för första gången in på Curva Nordahl. Sedan dess har han stått kvar, och det är en plats som kommit att betyda mycket för honom.
– Under åren så har man blivit mer och mer engagerad, det är en så stor del av livet nu. Jag har lärt känns så många nya vänner. I år har jag säkert lärt känna 15-20 nya personer, och samma sak förra året. Bra stämning, tifon, uppladdning innan, snacka skit med polarna efteråt, det betyder väldigt mycket för mig. Jag släpper allt annat – jobb eller vad det nu kan vara.
När vi summerar säsongen kan Noah konstatera att han inte missat en match. 30 av 30. En "perfect season" som han själv kallar det.
– Inför säsongen tänkte jag att jag skulle försöka åka på alla. När jag var inne på 20 matcher så kunde jag ju inte sluta, då var det bara att fortsätta.
Med tanke på att det sportsliga gått tungt i år: har det varit motigt att åka på en del bortamatcher?
– Egentligen inte, jag har aldrig känt att jag inte vill åka för att det gått sämre för laget. Att träffa alla kompisar är det bästa med det, och går det dåligt så lider vi tillsammans.
För att ta sig till matcherna har han åkt buss, bil, tåg och minibuss. En del kostnader, kan man tänka sig.
– Det är nog några tusenlappar, hur många vet jag inte exakt. Det är så värt det dock, det är alltid lika kul att åka iväg. Det är höjdpunkten på veckan, säger han.
Det låter nästan som ett heltidsjobb att åka landet runt för att stötta laget. Trots det får han ihop det med jobbet på Ica – mycket tack vare en medgörlig chef som det verkar.
– Jag får byta en del pass. Chefen vet om att jag är väldigt inbiten så han vet att jag ska på fotboll när jag har behövt byta bort något pass, säger han och skrattar till.
Med damernas framfart, blir det 60 av 60 nästa säsong?
– Haha. Det är nog omöjligt tyvärr, några lär nog spelas samtidigt. Det har varit riktigt kul med damerna i år. Jag har varit på de flesta hemmamatcher och hoppas kunna åka på mycket nästa år. Fantastiskt att det har varit så många på plats. Mot Linköping, då hoppas jag det blir minst ett par tusen, säger han och ler.
Om någon tvekar på att åka med på bortaresor, vad säger du då?
– Jag tvekade till en början, men lärde känna folk direkt när jag började åka. Alla är där för samma sak, så det blir väldigt lätt då. Tveka inte, kör bara!