Mannen som bestämde sig för att köpa namnet på anrika Idrottsparken, Sejad "Sigge" Bilajbegovic, gästar Sportens podd Mellan Raderna.
Sport- och lyxbilshandlaren tar emot på Platinumcars Arena i sin egen uppgraderade loge som kostat cirka 500 000 kronor att piffa till.
Ljus heltäckningsmatta, egna stolar och bord, ett installerat kök och välfyllda kylskåp möter besökaren.
– Vi har gjort om allt, säger han.
Uppväxten i Finspång innehöll inte så mycket fotboll. Det var på tennisbanan han hade den största talangen och har ett särskilt verktyg som förklarar en stor del av entreprenörskapets succé.
Drivet att motbevisa folk som tvivlar och ser begränsningar.
– Alla har sagt att du kommer inte bli någonting om du inte pluggar. Du kommer inte lyckas. Jag gick ut med ganska mediokra betyg, men jag bestämde mig ganska snabbt för att motbevisa mina kompisar och lärare. Jag fick en uppenbarelse att livet är mer än att jaga pengar, titlar och karriär. Det hade jag gjort hela min uppväxt. Jag slängde in handduken och bara bestämde mig: Fasen, jag gillar bilar.
Via en företagsverksamhet på garageuppfarten i Svärtinge bossar idag Bilajbegovic för en stadigt expanderande firma som förutom i Norrköping även tagit fart i Helsingborg och snart även finns i Stockholm.
Omsättningen går mot en miljard kronor.
Var kommer IFK Norrköping in i allt det här?
– Jag ville gå in som huvudsponsor för akademin. Det är det jag brinner för. Det är en multikulturell klubb, alla har olika förutsättningar. Jag vill att alla ska ha möjlighet att lyckas. Oavsett om man har pengar. Därför har jag tagit några ungar under mina armar och betalar årsavgifter. Ingen ska känna att man inte har råd att vara med i IFK, säger Bilajbegovic.
I mars 2020 slöt han och dåvarande klubbdirektören, Jens Magnusson, ett längre samarbetsavtal över fem år som började gälla 2021.
Så här långt har det inte varit någon jättelyckad deal för Bilajbegovic. Pandemin följdes av IFK:s sämsta säsong sedan 2014.
Ett år som räddas upp av damernas framgångssaga och får Sigge att spricka upp i ett leende – men annars är han kritisk.
– Ingen av oss huvudsponsorer, vi har möten med Holmen, Lundbergs och Stadium, är speciellt imponerad av att vi är på tolfte plats. Klubben har en leveransskuld till oss som är ganska stor mot vad vi förväntat oss. Vi vill inte sitta och titta här när det är 4 000 på läktaren när man hoppas på att det ska bli som igår (matchen mot Djurgården). Det kan inte vara 13 000 varje match, men 8-9 000 där alla känner att det är ett event. En trevlig upplevelse med familj och barn.
Kan IFK bli störst?
– Absolut. Varför inte? De här fem-sex åren jag har varit med i föreningen som sponsor, jag började som liten sponsor till att gå All In, så har man förstått att det finns en utmaning i att blanda föreningsmänniskor med näringslivsmänniskor. Där tror jag att Peter Hunt hade väldigt mycket rätt i mycket han sa och gjorde, men det krockade tyvärr på sättet man gör saker och ting. Det är en utmaning. Jag själv skulle säkert också bli lika frustrerad om jag hade tagit över rodret här. Jag skulle kräva resultat också på ett helt annat sätt än vad många andra gör.
– Jag tror att det är en frustration. Om man kommer som en entreprenör och man vill att folk ska springa och så springer inte folk, och så ska man tassa på tå hela tiden.
Det fungerade uppenbarligen inte, vad talar för att det ska fungera i framtiden?
– Jag respekterar Peter (Hunt), jag tycker han är en jätteduktig affärsman. Men jag tror att han, likväl som jag eller någon annan från näringslivet, skulle nog ha jobbigt...man skulle stånga sig blodig i ett styrelserum om man inte får med sig alla på båten. Föreningen måste förstå, at the end of the day, måste vi vinna matcher och för att vinna matcher måste alla göra vad de ska göra. Det handlar om allt från att göra det till en bra upplevelse för publiken som är här, restaurangen, till logerna, till akademin. Det måste finnas en tråd hela vägen hur och var och när ska vi göra saker och ting. Så får alla rätta in sig i ledet.
– Det finns en utmaning i att förstå att det här är en proffsklubb, det här är en elitklubb. Det här är ett stort företag som omsätter mycket pengar. Och det kostar pengar att driva klubben. Alla måste förstå var pengarna kommer ifrån, hur ska vi generera nya pengar och folk ska få behålla sina jobb också. Om vi åker ned i superettan kommer inte alla behålla sina jobb. Vinner vi guld och går ut i Europa, då kommer vi anställa folk.
När 51-procentsregeln kommer på tal och var Bilajbegovic står i frågan blir svaret:
– En jättestor fråga, men jag skulle vilja säga så här – skulle vi gå ihop, tio entreprenörer och äga tio procent var i en klubb, då tror jag att vi hade jobbat mycket mer....det hade ställts mycket mer krav på varje enskild chef eller ledare. Jag tror man lättare hade kunnat ställa krav också.
Och det hade gett resultat?
– Ja, förhoppningsvis. Jag vet själv om jag mäts, om jag följs upp, om jag har en tuff och tydlig chef som både piskar och ger morötter. En tränare, ledare, en chef har otroligt stort ansvar.
Jag tolkar det som att det kan skruvas en del på de där sakerna i den här byggnaden?
– Om jag får bestämma: ja. Jag hade inte accepterat vissa saker.
Du hittar hela samtalet med Sigge Bilajbegovic och alla andra avsnitt av Mellan Raderna där poddar finns.