Vad ögonen fångar från pressläktaren en måndagskväll sent i augusti: en tungt lommande Jens Gustafsson, ett tv-team som plockar ihop, Isak Bergmann Jóhannesson som joggar ned och ett IFK Norrköping som faller i den allsvenska tabellen.
0–1 mot Häcken.
Andra raka hemmaförlusten.
IFK hittar nya oroväckande sätt att förlora på Östgötaporten och det krävs en överdriven portion naivitet för att avfärda det som en "tillfällighet" eller "otur".
Ja, det ven bollar runt Pontus Dahlberg en handfull gånger och ja, IFK lyfte sig till en bra andra halvlek – men det är självklart ett sjukdomsbevis att den här borgen plötsligt är en så pass behaglig plats att komma till.
En sista sparken-smäll mot Hammarby. En Leo Bengtsson-projektil i bortre.
Käftsmällar som landar tungt och säger en del om var Kamraterna befinner sig just nu den här spretiga, svåranalyserade hösten.
Det lyser inte vinnare direkt.
Med Eric Smith sliten och med ett sargat lår skickade Jens Gustafsson in det mest inkörda han hade centralt i det mest inkörda av system.
Dock: 4–4–2 med Simon Thern och Alexander Fransson som pådrivare, bollvinnare och speluppläggare låter bättre än vad det är.
Det blir inte så mycket av det pushande, fysiska övertag eller för den delen: öppnande passningar som IFK behöver.
Jens Gustafsson var förbannad i halvtid. Han tyckte inte att attityden var där och är det någon eller några som ska se till att den delen är fullt påskruvad är det herrar Thern/Fransson med tanke på deras plats på planen och i truppens hierarki.
Det bästa alternativet, med risk att tjata hål i skallen på er, är att låta Isak Bergmann Jóhannesson ta hand om instick och speluppbyggnad.
18 matcher in i säsongen råder det ingen tvekan att han är bäst lämpad för jobbet att få fart på boll och medspelare.
Att ha Pontus Almqvist bredvid Christoffer Nyman gav resultat mot Göteborg och skulle ha resulterat mot Häcken också, men Almqvist mötte en överman i Pontus Dahlberg.
Rasmus Lauritsen avgjorde med skallen i höstmatchen förra säsongen och reducerade för ett par veckor sedan i 1–2-förlusten mot Häcken.
Nu satte Andreas Alm det elakaste han hade, Gustav Berggren, på dansken som fick fel kroppsdel att kvittera med. Foten.
Maic Sema, fullpumpad av energi efter ett par månaders skadefrånvaro, höll sig framme två gånger om – men utan att hitta rätt eller komma rätt.
Vi pratar en seger på de sju senaste nu.
Vi får söka oss ned till femte plats för att hitta det lag som ledde allsvenskan med sju poäng när allting var som allra mest självgående.
Vilket IFK Norrköping har vi 2020: laget som virvlade fram till en sjupoängsledning i mitten av juli, serieledarna som dinglar likt ett höstlöv genom tabellen eller ett lag som lyckas återhämta sig och rädda en säsong som är på väg att sticka ifrån dom?
***
Bland alla välutvecklade, flinka och mjuka anfallsfötter går det inte att bortse ifrån att det är en mittback som i match efter match kliver fram med stora insatser. Filip Dagerstål var bäst i IFK igen. Snart går hans kontrakt ut och det är inget snack att han är rustad att ta klivet. Moderklubben står kvar och det är inte direkt så att IFK tackar nej till hemvändare som dessutom är så mycket mer än högkompetenta fotbollsspelare. Den dagen "Daggen" vill tillbaka, vill säga.
***
Christoffer Nyman klev av fredagsträningen men spelade från start mot Häcken – bara för att kliva av igen. Det kommer givetvis till ett läge när det är dags att vila "Totte" som inte är särskilt snäll mot sin kropp i spelstilen. Linus Hallenius har inte glatt många under sin tid i IFK, men en startplats bredvid Almqvist mot Örebro kan vara på sin plats.