"Det finns forskning på idrottens kraft och effekt. Vad det kan göra och vad man får ut. Det skickar fel signaler att man inte satsar de summor man sagt", kritiserar Adastränaren.
Trebarnspappa, lärare och fotbollsledare. Simon Dogan, 42, flackar mellan tre ansvarsfyllda roller och investerar lika mycket av sig själv oavsett om det handlar om att uppfostra, utbilda eller delge taktiska direktiv.
I en isande kall oktobervind leder han Adas flicklag i träning på konstgräsplanen i Navestad, belägen ett par hundra meter från platsen där påskupploppen ägde rum 2022.
Några kvarter norrut, i Hageby, undersökte kriminaltekniker kulhål i en bostadsport för några veckor sedan.
Skottlossningen i Ljura nyligen rubricerades som försök till mord och grovt vapenbrott.
I helgen sköts en 20-åring i bostadskvarteren på Bäckgatan.
Hageby och Klockaretorpet finns inte längre med på listan över socialt utsatta områden, men det gör Navestad och det är omöjligt att bortse från riskerna.
– Några av våra tjejer som spelar hos oss bor bredvid där det sköts i Ljura. Det har kommit väldigt tätt inpå, säger Simon Dogan och drar upp den vadderade coachjackan över hakspetsen.
Vi är inte många minuter in i intervjun när dödsskjutningen vid Mälarhöjdens idrottsplats i Stockholm kommer på tal. Den avlidne 18-åringen sköts ihjäl medan det pågick fotbollsträningar på idrottsplatsen.
Det eskalerande blodiga gängkriget, nyrekryteringen som går allt längre ned i åldrarna och att statsminister Ulf Kristerssons löfte om 250 miljoner kronor till idrotten kapades till 100 miljoner är en utveckling som bekymrar Simon Dogan.
– Det finns forskning på idrottens kraft och effekt. Vad det kan göra och vad man får ut. Det skickar fel signaler att man inte satsar de summor man sagt.
Du känner fortfarande att idrotten kan mota bort kriminalitet?
– Kan vi påverka vad ungdomarna gör större delen av dygnet så kan vi definitivt göra skillnad. Med det sagt – man kan inte nå alla. Tro mig, jag önskar att jag kunde. Jag pratar inte bara inom idrotten nu utan delaktighet hemma, föräldrar, skola och fritidsaktivitet. Det är många timmar.
Ju mer tid man investerar – desto mindre risk att någon hamnar snett?
– Det ska mycket mer till, tänker jag. I skolan har man kontrollerande förhållanden och även på träningar. Jag hävdar att det minimeras i alla fall. Sen är det alltid, såklart, inte alla som kan skyddas eller bromsas, men majoriteten kan.
Efter ett par års diskussioner gick Assyriska, Derik och Azech ihop och bildade Adas.
Klubben har cirka 150 aktiva killar och tjejer i sin ungdomsverksamhet. Snittåldern i seniorlagen är låg. Simon Dogan fungerar som sportchef och spelar själv i reservlaget i division 4.
Den en gång lovande pojklandslagsspelaren nådde själv IFK Norrköpings A-trupp och har svårt att helt släppa fotbollen.
– Det är inte samma sak att vara ledare idag som när jag spelade. Det krävs mer. Jag tycker att timmarna är för få, men har du sunda värderingar och är en god förebild så kan du påverka. Det ska man inte underskatta. Kan man ha spelarna från tidig ålder och följa dem så tror jag definitivt att man når fram, säger Dogan.
Jobbar du på samma pedagogiska sätt som förälder, ledare och lärare?
– Jag skulle säga att min pedagogik speglas lite av min personlighet. Jag vill ha sunda relationer, daglig kontakt och glimten i ögat i alla de här forumen. Har man goda relationer så kan man ställa helt andra krav. Du får en helt annan respons från ungdomar och elever. Har du inte det, en bra relation, är det svårt att nå fram och bygga någonting.
Var är det tuffast att nå fram?
– Där man spenderar minst tid är på träningar och matcher. Om man räknar tillfällen och timmar. I skolan är föräldrakontakten viktig. En dag i skolan är det otroligt många sociala konflikter. Det handlar om att erbjuda verktyg. Ge eleverna redskap i konflikthantering. Får du lära dig det här i skolan så bär du med dig det till träningen.
Skolan är rustad för att möta utmaningen?
– Jag skulle vilja hävda att skolan är betydligt mer anpassningsbar idag än för 25–30 år sedan. Det finns bra förutsättningar, sen handlar det om att ha rätt personer på rätt plats. Att man jobbar med relationer för att kunna vara en förebild som påverkar på rätt sätt.
Samtidigt som pojk- och flickspelarna droppar in på konstgräset för veckans första träning så är det svårt att inte smittas av drivet som genomsyrar Simon Dogan.
Han ler lurigt på frågan om han tycker att det är en tacksam yrkesroll och fritidssysselsättning att vara lärare respektive ungdomstränare. Uppdraget som ledare startar och slutar inte i samband med träningar och matcher.
– Vi har spelare som inte har förutsättningar att bli hämtade och lämnade till och från träningar. Där agerar vi chaufför också. Vi gör mer än vad vi behöver ibland, för man känner ansvar. Vi kan inte lämna nioåringar här klockan sju på kvällen och tro att de ska ta sig hem eller att mamma och pappa kommer och plockar upp dom. Vi säkerställer så att alla vet var de ska efter träningarna. Det är vårt ansvar.
Som förening saknar Adas cirka 40–45 procent av medlemsavgifterna varje år, men hittar vägar att komma runt det ekonomiskt tack vare stora och generösa klubbhjärtan.
Ingen ska kastas ut.
– Det är cirka 1 500 kronor i snitt i total verksamhetsavgift. Det är en tredjedel, en fjärdedel kanske, mot vad det är i andra klubbar och sporter. När det kommer till sådana saker brukar vi hjälpa till. Det var inte länge sedan vi hade en incident där en förälder lämnade av sin ena grabb på bänken och den andra fick träna. När vi växlade ett par ord så var det för att det inte fanns pengar att låta båda träna. Ska lillbrorsan bara sitta bredvid? Det är inte okej. Det skär i hjärtat, säger Simon Dogan.
En dyster samhällsutveckling påverkar inte Adas-profilens geist att erbjuda unga killar och tjejer ett alternativ på fotbollsplanen.
– Idrotten kan inte rädda allt, men den kan göra sin del i det hela. Tyvärr prioriteras idrotten långt ned hos familjer i dessa områden, men vi är otroligt måna om att våra ungdomar ska må bra och trivas. Det är a och o. Trivs de inte så söker de sig bort från oss.
Då känns det som ett nederlag?
– Så är det. Vi har alltid stått för familjära värderingar, att man respekterar varandra. Vi har många etniciteter. Det kan uppstå krockar, men vi behöver vara hoppfulla och motbevisa unga, elever, barn och spelare att det här är sunda platser där du formar din framtid. Det är här du får sunda värderingar och relationer och vänner för livet. Helheten gör man kan påverka barnen, säger Simon Dogan.