Kvasi-kvalet som de valt att kalla Nations League – handen på hjärtat: har du full koll på hur det fungerar och vad det spelas om? – slutade med noll poäng och noll mål.
Det var inte så att landet stannade upp och föll in i Blågul hysteri när världsmästarna Frankrike och portugisiske fenomenet Cristiano Ronaldo gästade nationalarenan.
0–1.
0–2.
Dejan Kulusevkis "chock" att tvingas sitta på bänken som färsking, åsiktsvågen som sköljde med Zlatans fräsande tweet och hur Janne Andersson hamnade i en pressad situation där han forcerades att plocka fram något som liknande ett försvarstal mer än något annat.
Det som hände efter och mellan matcherna kändes mer intressant än det som skedde på gräsmattan, och ledde till en ny tankeställare hur svåröverskådligt det kan vara att heta något så anspråkslöst som Janne Andersson.
Sveriges mest åtråvärda fotbollsjobb är en benämning som präntats in med förbundskaptensuppdraget.
Jag vete fan.
Fine: du har de bästa spelarna, oftast i alla fall, att tillgå och fina möjligheter att åstadkomma bra resultat i en förstklassig omgivning.
Välbetalt och ett erkännande.
Du har hamnat där du är för att du är framgångsrik. För att du har något som andra saknar.
I Janne Anderssons fall går det en direkt linje mellan SvFF-anställningen och den totala uppfräschningen i IFK Norrköping från hösten 2014 och framåt, men steget från att vara en klubblagstränare till att ansvara för ett landslag har aldrig varit större än vad det är 2020.
Vinna matcher, kvalificera sig för mästerskap och nå slutspelsfasen i den största av turneringar är inte längre vad som försonar.
Du ska vara statsman, ambassadör. Satsa ungt. Vara modig. Överraska och berika. Plocka fram ett vaccin mot pandemin och skutta hem Let´s Dance.
Helst inte bara vara bekväm framför mikrofonerna, du ska möta frågorna med allt som inte Erik Hamrén eller för den delen Lars Lagerbäck inte gjorde.
Det är inget problem för Janne Andersson att leverera underhållande, genomtänkta svar.
Det kommer naturligt för förbundskaptenen som frodas av uppmärksamheten, men att möta ett ständigt sjudande åsiktsmakeri som blir enfaldigt när laguttagningsdiskussionen spårar ur i en debatt om att etnisk bakgrund är en avgörande faktor, är det inget avundsvärt fotbollsjobb att ha.
Janne Andersson tjänar sex miljoner om året. Det bor ungefär lika många förbundskaptener i Sverige. Jag avundas inte den som faktiskt har betalt för att fatta besluten. Du kan, bevisligen, inte göra rätt hur du än gör.