Det kändes nästan regisserat att vi skulle få den här urspårade matchen.
I samma stund Falkenberg och IFK klev in på arenan för att kicka igång söndagsmatchen gick det regn som hängt lite försiktigt i den halländska söndagsluften till ett skyfall.
Och ändrade i samma sekund förutsättningarna drastiskt.
IFK:s identitet och passningsspel sköljdes bort i pölarna.
Vad som var kvar?
Ett ihåligt, segt och lättläst lag som inte hade något anfallsspel, ingen plan B att skjuta in och plötsligt låg under med 0–2.
Där började galenskapen till match på allvar.
Jens Gustafsson hade en formskuggad landslagsmittfältare och lagkapten på bänken. En forward som visar gång på gång att han förtjänar mer och ett nyförvärv med matchavgörande höjder (och lite för låga aktioner däremellan).
Alexander Fransson, Pontus Almqvist och Jonathan Levi drog igång den stora uppryckningen.
När Almqvist hängde in reduceringen var Kamraterna tillbaka och lånade inte ut bollen till Falkenberg som åkt på så många sena och tunga smällar att det tidigt lyste panik och rädsla att de skulle tappa det här också.
2–2 i ett klassanfall av Jonathan Levi och det var 22 minuter kvar att jobba in en segerboll.
Var matchen stack i vägen då?
Svårförklarligt nog till Falkenberg, som samlade ihop spillrorna och skapade tre-fyra kanonlägen innan Karl Söderström fixade skrällen.
Trodde vi.
När jag satt och funderade på vad som var mest huvudlöst: att inte vara med i matchen från start mot en desperat jumbo eller släppa den poäng man har efter att ha hämtat in ett tvåmålsunderläge på bortaplan så drattade Almqvist omkull.
"Solklar straff", hävdade han själv men om vi skriver så här: det är lätt att förstå Falkenbergs frustration.
Sead Haksabanovic dunkade in 3–3-bollen och det var nog bra att det var det sista som hände. Det var på gränsen att det gick processa en enda målchans till.
IFK vaskade bort en halvlek i vätan men kunde resa sig för att de hade en överlägsen trupp. En sällsynt vass bänk. Slår vi ut de tre senaste matcherna ser vi emellertid ett lag som haltar.
Sju insläppta, ett försvarsspel som inte direkt står upp och hjälper Isak Pettersson (som själv inte sett omänsklig ut). Om IFK hade ett försprång när den försenade allsvenska säsongen drog igång så känns det som de jagande kommer allt starkare för varje dag och omgång.
Fortsatt allsvensk ledning: ja. Om det här var tillräckligt bra? Nej.
Se upp: MFF är bara två poäng bakom.