Östergötlands flaggskepp på damsidan gör succé i de översta divisionerna. Kolla bara:
✔ Linköping FC är tvåa i allsvenskan.
✔ IFK Norrköping ligger trea i elitettan.
✔ Smedby AIS placerar sig som tvåa i division 1 södra Svealand.
Sandra Landberg Heikne, 35, har spelat i alla tre klubbarna – och följer fortfarande sina lag.
– Det gör jag. Mest IFK och LFC. Jag hinner inte se särskilt många matcher live eftersom jag har man och två barn (sex respektive ett år gamla) men jag håller koll. Jag är en sportnörd, säger hon till Sporten.
Mittfältaren var under många år en av Norrköpings allra främsta spelare, med Saltängens BK, BK Kenty och Eskilstuna United, som andra klubbadresser.
–Jag drog hälsenan under en kort sejour i Kuddby 2019. Men sanningen är att en muskelreumatisk sjukdom, som ger inflammationer, tvingade mig att ge upp elitsatsningen. Fick diagnosen under mitt sista år i IFK Norrköping och det var jobbigt att bara gå till mitt civila jobb. Jag medicinerar fortfarande för att kunna leva normalt, berättar Sandra Landberg Heikne.
Som tonåring tog hon chansen att få ett lärlingskontrakt i ett stjärnfyllt Linköping FC med bland annat Hedvig Lindahl, Charlotte Rohlin, Caroline Seger, Frida Östberg och Kosovare Asllani i laget.
Konkurrensen blev för tuff och under andra året lånades talangen ut till samarbetsklubben BK Kenty.
– Det var mäktigt att tillhöra LFC. Mest imponerades jag av Frida Östberg, en riktig ledarfigur som gjorde stort avtryck på mig både på och utanför planen. Några av dem spelar ju fortfarande. Som Caroline Seger, hon är ett par år äldre än jag, påminner Sandra Landberg Heikne.
Som även minns ytterligheter från den perioden.
– Jag levde på mina föräldrar, hade inte klarat mig annars. Landslagstjejerna spelade fotboll på heltid och hade sponsorer. Det var enorma skillnader inom truppen. Det har nog jämnat ut sig. För mig var det viktigt att ta chansen, jag grubblade aldrig för att speltiden uteblev.
Mycket har hänt med damfotbollen sedan dess, det mesta av god karaktär.
Definitivt i det IFK Norrköping som pendlade mellan serierna och hade svårt att bli accepterat som stadens nummer ett.
– Den första satsningen var svajig och kom av sig. Ett av skälen var att samarbetet med breddklubbarna inte fungerade. Nu släpper de sina bästa spelare, men de gjorde inte det lika välvilligt då. Det finns en bra form för topp och bredd. IFK har också lyft sig, blivit en etablerad klubb och kan värva utifrån.
Hon fortsätter:
– Det känns mer som en gemensam förening, mer intimt. Förutsättningarna är inte lika för både herrar och damer, men betydligt mer jämställda än då. När jag spelade jobbade vi på herrarnas matcher, i kioskerna. Och i garderoben när Dansbandskampen arrangerades i Teknikhallen...
Hur har utvecklingen, förändringen, varit – tekniskt, taktiskt, fysiskt – sedan när du spelade?
– Jag såg Champions league-finalen mellan Lyon och Barcelona och tänkte på att det hänt mycket på den internationella scenen de senaste åren. Tittar jag på Sverige tycker jag inte vi riktigt hängt med, rent tekniskt. Grundtekniken är bättre än när jag slutade spela och taktiskt och fysiskt har vi gått i bräschen. Men tekniken har glömts bort i damkulturen. Det är min hobbyanalys. Men jag vet inte ambitionerna hos förbundet där, säger Sandra Landberg Heikne.
Ser du framför dig att IFK kan ta upp kampen med LFC?
– Det vore roligt med derbyn förstås, men jag är lite splittrad. Det kanske är vettigt att vara klubben bakom LFC, att båda klubbarna får bra möjligheter och att det finns en klar rangordning.
Norrköpingsprofilen, som hade smeknamnet "Lama", har för närvarande bara ett enda fotbollsuppdrag – på Fria läroverken.
– Jag har fått många frågor om tränaruppdrag, väldigt många. Det är smickrande. Men jag har varken motivation eller ork just nu. Men eftersom min fotbollserfarenhet är stor har jag hand om fotbollsträningar (pojkar) tillsammans med Kent Hellström och Tommy "Mulle" Ringman på skolan.