Eid menar att föräldrar i dagens samhälle för lättvindigt skäller på tränaren om deras barn inte får spela så mycket, istället för att pusha barnet på rätt sätt. Detsamma gäller när barn får lite sämre betyg i skolan, menar han då hans mamma är lärare till yrket.
Startman i 20 av 22 allsvenska omgångar i år.
Det trodde han kanske inte när han, under delar av tonåren, fick slita för att hänga med polarna i utvecklingen på planen hemma i Norge.
– Jag kom i puberteten lite sent. Medan de andra killarna drog iväg i växten var jag fortfarande 150 centimeter lång. Utvecklingen gick långsamt för mig och mellan 15 och 18 år hade jag det kämpigt. Det kan vara svåra år där. Det är mycket hormoner och mycket känslor som går genom kroppen, säger Daniel Eid i en öppenhjärtig intervju på Platinumcars Arenas avbytarbänk där han annars inte spenderar mycket tid.
Hur gjorde du för att hantera allt det där?
– Jag hade en familj som stöttade mig väldigt mycket. Jag hade en farsa som stöttade mig på ett visst sätt för att jag ville det. Alltså, jag ville bli bättre. Jag fick ingen sympati från honom utan han sa att om jag ska bli bäst, så måste jag träna mest. Han sa att jag behövde träna mycket mer än de andra. I dag är jag glad över att min pappa var precis som han var.
Daniel Eid tog inte alltid emot pappans – Sindre Eid som under spelarkarriären gjorde över 350 matcher i Norges två högsta ligor – ord utan irritation.
Men för det mesta tog Daniel uppmaningarna på rätt sätt trots sin ringa ålder.
– Man vill ju ha stöttning, man vill att folk – kanske speciellt sin pappa – ska lägga en hand på axeln. Sånt gjorde han också, men han var tydlig med att jag måste ta i. Att jag måste använda motgångarna till motivation för att bli bättre. Han sa hela tiden att det inte är som 15–16-åring man ska vara bra, utan kanske när man är i 25-årsåldern, säger Daniel Eid som fyller just 25 i oktober.
Under de motiga åren fick Daniel Eid ganska ont om speltid, och fick absolut inte spela med äldre lag vilket flera av hans lagkamrater i IL Hodds ungdomslag fick göra.
Att lägga fotbollsskorna på hyllan var dock aldrig aktuellt.
– Samtidigt som det var tufft, var det också kul. Jag fick lära känna mig själv i hur gärna jag ville lyckas med fotbollen och hur mycket tid och kraft jag vill lägga ner för att nå dit.
Daniel Eids långa inkast har blivit lite av ett signum i IFK-tröjan.
Daniel Eid tog fasta på orden om att träna hårdare än andra. Det blev otaliga extrapass – både med lag och på egen hand.
Inte sällan var pappa Sindre med.
– Han var mycket på plan bara med mig. Även i dag kör vi tillsammans när säsongen inte är igång. Det är jäkligt kul och rolig tid att tillbringa tillsammans. Pappa är ju gammal fotbollstränare, så han vet ju vad som gäller, säger Eid.
Hur mycket extra tränade du egentligen?
– Mycket. Först var det träning med mitt lag. Sen kanske jag tränade med det yngre laget. Sen tränade jag själv. Jag stod ofta själv efter träningarna och nötte. Jag var långsam, så det blev mycket snabbhet och styrketräning jag gjorde.
Du orkade träna så mycket?
– Jag hade det bra hemma. Mamma lagade mat till mig, jag fick allt sånt serverat. Och när jag ville lyckas så innerligt, så orkade jag ännu mer. Jag kunde stå och slå en boll mot väggen, eller dribbla runt koner, hur länge som helst.
Daniel Eid fick ingen omedelbar effekt av träningsmängden. Det kom så sakteliga och det tog fart när han inte längre var tonåring.
2019 värvades han till Sogndal i norska andraligan där han blommade ut och sedermera köptes av IFK Norrköping.
Daniel Eid hoppas fira fler triumfer på Platinumcars Arena.
Pappa spelar fortfarande en viktig roll i Daniel Eids liv.
– Vi snackar nästan varje dag. Han är och har varit en stöttepelare för mig. Oavsett om det går bra eller dåligt, han vet vad han ska säga. Han är lika ärlig mot mig än i dag, säger Daniel.
– Jag är uppfostrad i att man aldrig ska skylla ifrån sig på något. Man ska titta på sig själv och göra allt man kan i alla lägen.
Daniel Eid tror att han i dag har nytta av att han tog sig igenom motgångarna i tonåren.
Men tro inte att han tar lätt på en svagare prestation.
– Jag hatar ju att spela dåliga matcher. Då känner jag mig som världens sämsta fotbollsspelare. Jag tror det är den typen av spelare jag är. Jag jobbar hårt och försöker göra det bästa av det jag har när jag kanske inte är den bäste på planen, säger Daniel.
Sindre Eid gjorde ungdomslandskamper när det begav sig. Detsamma gäller Daniels syster Madelen Eid.
Daniel Eid har en chans att få dra på sig den norska landslagströjan.
Med Erling Haaland och Martin Ødegaard i A-landslaget.
– Jag får höra det hemma ibland, att jag inte varit med i landslaget någon gång (skratt). Det är en dröm för mig. Kanske en vacker dag...
Eman Markovic värvades, likt Daniel Eid, till "Peking" från norska andraligan. Medan Eid är ordinarie, så har Markovic inte lyckats i vare sig Norrköping och IFK Göteborg.