Den före detta landslagsmannen för Island tar över IFK Norrköpings 19-åringar – och på köpet följer sonen Jóhannes Kristinn Bjarnason med från KR Reykjavik.
En jagad talang som kusinen Ìsak Bergmann Jóhannesson håller sig som ett större löfte än sig själv vid samma ålder.
Realistiskt och rättvist att jämföra 16-åringen med guldklimpen på IFK:s mitt?
– Det är inte samma person, självklart. Jag har aldrig sett någon med Ìsaks fokus, men jag hoppas att Jóhannes lär sig av sin kusin här och av alla andra spelare. Här får han en chans som är upp till honom att ta, säger Bjarni Gudjonsson.
Vilken sorts spelare är Jòhannes?
– Han har spelat mycket med äldre från att han var liten. Han kan spela på flera positioner. Han har en bra "motor" och klarar att löpa mycket upp och ned. Han har ett bra öga, bra spelsinne.
– I slutändan tror jag han kommer vara central mittfältare men till en början, som det brukar vara så när unga spelare kommer upp i seniorfotbollen, får de börja på en kant.
Vad säger du om den isländska IFK-traditionen?
– Hoppas den fortsätter. Meningen är att Jóhannes ska vara en del av A-laget som Ìsak och Arnór (Sigurdsson). De har gått den vägen och det fungerade. Oliver (Stefansson) gör samma sak, men har haft mycket otur med skador. Han visar en otrolig attityd nu. Det är inte alla som klarar av att gå igenom vad han har gjort.
Jóhannes har redan spelat för A-laget?
– Ja, två matcher. Han kom in i cupen och gjorde mål och när vi började i januari startade han de tre första matcherna, men när chansen med IFK kom så plockade vi honom åt sidan. Vi ville inte chansa.
Vilken fotboll står du för?
– Jag vill att mina lag ska spela kraftfull fotboll. Att vi ska äga bollen. Spelare som jobbar hårt. När vi tappar boll så ska vi ta tillbaka den med en gång. Det är nyttigt för mig som coach att vänja mig vid en mer possession-inriktad fotboll.
Slår man i historien över Bjarni Gudjonssons karriär uppenbarar sig imponerande information. Tre år och 132 matcher för Stoke, ligaguld med Genk i Belgien och 23 landskamper för Island är ett axplock.
Nu får 41-åringen en chans att bo och jobba i Sverige. En möjlighet som kommer i repris.
– Det fanns två klubbar som visade intresse när jag var 27. Då valde jag att flytta hem till Island, jag hade farit runt mycket i England men ångrar att jag inte kom till Sverige. Faciliteterna är fantastiska. Att få jobba med en så pass bra grupp lockar.