Qais Shamoh inne i omklädningsrummet som ledarna i laget själv har byggt upp i ett utrymme i Ektorpshallens källare.
TV: Se hälsningen från den före detta spelaren som gör "Carla" rörd
Hösten 1962. Eller möjligen 1963. Minnet sviker. Menige Karlström sitter i en lastbil på väg söderut från Järvafältet, norr om Stockholm. Vad bara han vet är att han snart ska smita från sitt förband. Han ska inte följa med hela vägen till Linköping. Han måste hoppa av.
Så fort lastbilen stannar i Söderköping och rätt läge dyker upp kommer han att springa allt vad han orkar och hoppas på att ingen överordnad märker att han är borta.
Är han en vapenvägrare? Vantrivs han i det militära?
Nej, anledning till det stora risktagandet är en helt annan: Waldemarsviks IF spelar en viktig fotbollsmatch den här lördagen. Och han är ju lagledare.
– Det var ingen som frågade efter mig. Och om någon hade gjort det hade kompisarna täckt upp för mig. Jag var tillbaka hos dem igen på söndagen efter matchen.
Carla ler när han minns tillbaka.
– Min fru brukade säga att mitt intresse för WIF alltid har varit sjukligt. Men det var värt det. Jag kom ju undan med det.
Innan alla lärde sig att säga "Carla" hette han Sven-Åke Karlström. Han föddes 22 juni 1936 i Gryt. Vi förflyttar oss 60 år fram i tiden och 600 mil på världskartan.
Qais Shamoh föddes 1996 i Mosul i irakiska Kurdistan. Han kommer från en bondesläkt. Även han föddes in med känslan för yrket. Om unge Qais själv fick välja vallade han hellre fåren och hjälpte till hemma på gården än att gå i skolan.
Men när kriget kom till hans hemland hade han och familjen inget val. De tvingades fly.
Han var åtta år gammal när de nådde tryggheten i Sverige. Malmö först, sedan Gusum och till slut Norrköping. Kärleken till fotbollen fick han redan i Irak. Även om den inte alltid var besvarad.
– Ett av mina första minnen är när jag bröt näsan. Jag stod i mål och skulle rädda en straff och fick bollen rakt i ansiktet. Jag måste ha varit sex, sju år gammal eftersom jag fortfarande bodde kvar i Irak då.
Den knäckta näsan avskräckte honom inte från att spela vidare. Och det var tur det. För fotbollen blev en enorm hjälp i det nya landet. Tillsammans med lillebror Hazem dribblade, sköt och passade de sig blågula. Fotbollsplanerna i centrala Norrköping blev vägen in till svenska vänner, svenska språket och en gemenskapen som bara en lagidrott kan ge. Bland lekkamraterna under spontanfotbollen stack bröderna Ken och Maic Sema ut.
Bröderna Sema blev till slut proffs i Premier League och Allsvenskan.
Bröderna Shamoh kom aldrig dit. De valde en annan fotbollsväg.
"Carla" Karlström bläddrar i WIF:s anrika historia där Nils Liedholm har en självklart plats.
1953. Coca Cola börjar tillverkas i Sverige. Nils "Mora-Nisse" Karlsson vinner sitt nionde och sista Vasalopp. En 17-årig grabb från Gryt finner Waldemarsviks IF. Det blir starten på en nu nästan 70 år lång kärleksrelation till en förening. Först inom friidrottssektionen, men sedan blev det fotboll för hela slanten.
Som tonåring flyttade han till "storstaden" Valdemarsvik. Han var ensam. Den familjen som stannade kvar i Gryt byttes ut till en annan: WIF.
Han gjorde en match i A-laget. Ett cupmöte med Linghem. Som löpstark ytter fick han jaga bollarna som innern Karl Liedholm (bror till Nils) levererade. "Carla" sprang och sprang. Och eftersom det var det enda han var riktigt bra på på fotbollsplanen blev det inga fler A-lagsmatcher.
– Nej, du måste ha riktiga fotbollsspelare på division fyra-nivån.
Istället för att själv skapa de stora rubrikerna på planen vigde han sitt föreningsliv till att hjälpa andra att bli hjältar. 86-åringen har burit vattenflaskor, tränat fotbollsungdomar, skjutsat och hämtat, styrt upp taktiken och peppat, sålt Bingolotter och tvättat matchtröjor.
– Jag blev spelande lagledare 1955. Det var ont om ledare redan då. Det är inte många som är sådana idioter som jag som väljer att offra så mycket tid på det här, haha.
2022. "Carla" grinar lite illa när han går ut i köket. Ljumsken påminner honom om gårdagen.
– Jag var på A-lagets träning och skulle bara passa tillbaka en boll. Då högg det till. Spelarna fick skratta åt den gamla gubben men det bjuder jag på.
Stereon spelar storbands-jazz. Musiken fyller alltid lägenheten. I ena rummet står hans gamla trumset från orkester-tiden. Carlas Trio spelade dansband i 20 år. WIF-aren spelar fortfarande då och då här hemma.
Under ett helt vuxet liv har han trummat på i bakgrunden. Hållit takten och skapat förutsättningarna för sångarna och gitarristerna att stå i rampljuset. Fotbollens frontfigurer är skyttekungarna. De snor rubrikerna när matchen är över. Men utan fotbollens trumslagare, de ideella krafterna, skulle det aldrig finnas några föreningar eller lag. Inga matcher skulle spelas. Inga segrar skulle firas.
Qais Shamoh föddes i Mosul i irakiska Kurdistan. När han kom till Sverige som åttaåring blev fotbollen en viktig väg in i det nya samhället.
Qais Shamoh spelade fotboll i Smedby tills han var 16 år. Sedan sa ryggen ifrån. Ungefär i samma veva fick han frågan om han ville hjälpa sin kusin, Waseem, till träningarna med Sleipner. Qais följde med - och tio år senare är han kvar.
I dag utgör årskullen Sleipners U16-lag. Och nu har de äntligen ett helt eget omklädningsrum. Men det var inget de bara fick till skänks. Precis som för allt annat, fick bröderna Shamoh och de andra tränarna Niclas Gränjefors och Tommy Aronsson göra jobbet själva.
Nya gröna mattor på golvet, bänkar, hyllplan, dekorationer på väggarna och matchtröjor upphängda på krokar på spelarnas egna platser.
Väggarna i utrymmet i Ektorpshallens källare är målade. Färgvalet var självklart. Blåa och vita ränder möter spelarna när de kommer in.
Randigt är som bekant roligt. Och när Sleipnergrabbarna fick se sitt nya hem utbröt rena glädjeyran.
– Vi jobbade på utan att säga något så det blev en överraskning för dem när vi öppnade dörren. De blev helt galna. De blev så glada. Det är det här det handlar om. Man kan ha haft en katastrof-dag på jobbet, men allt glöms så fort man kommer in i det här rummet. Det är så roligt att se killarna dyka upp en efter en. Det är alltid ett sånt himla liv här. Någon spelar musik, alla pratar.
86-årige "Carla" Karlström har varit WIF trogen - i snart 70 år.
Det är bortamatch i Motala i helgen. De längre resorna innebär alltid bekymmer. Hur ska alla i Sleipner U16 komma dit? De randiga ledarna har mer att tänka på än det rent fotbollmässiga.
Som väl är finns goda sponsorer i form av olika bilfirmor i Norrköping som kan låna ut minibussar. Som tack får de synas på lagets egna Insta-konto.
– Det är inte löst än, men det måste ordna sig på något sätt, säger Qais några dagar innan match.
"Carla" Karlström hade samma bekymmer redan på 70-talet.
– Jag slängde in åtta ungar i en folkvagn en gång. Sedan åkte vi till Gusum på bortamatch.
Åtta?! Men gud, hur gick det?
– Vi vann matchen.
Carla Karlström trummar på. Hemma vid trumsetet och för sitt Waldemarsviks IF.
Vi åker ut till Grännäs. Att idrottsplatsen utsågs till Sveriges finaste 2020 känns givet. Speciellt en sådan här dag när sommaren aldrig verkar vilja sluta flirta med oss i Östergötland.
– Det där är min plan, säger Carla.
Det blir inte mer hemmaplan än så här. Inte efter alla dessa år som har vigts åt WIF. Och så på grund av det självklara. Planen är ju döpt till Carlaplan efter Sven-Åke.
Tystnaden på IP är som ett mjukt täcke över en trött kropp. Bara en lätt vind bryter den då och då. Sedan börjar Carla tänka på en gammal klubbvisa som en tränare skrev en gång i tiden.
– Nu har jag fan glömt bort den.
När minnet kommer tillbaka brister han ut i sång.
– "Vi är grabbarna, vi är laget som kan göra vad vi vill. Om vi inte tappar taget eller inte slöar till..."
Det nya omklädningsrummet blev en överraskning för spelarna i Sleipner U16. "De blev helt galna, de blev så glada när de fick se rummet", säger Qais Shamoh.
En lärare på en skola i Norrköping har kallat till möte. En av eleverna, som spelar i Qais lag, sköter inte sin skolgång och uppger att det beror på fotbollen. Intill spelaren sitter inte någon förälder. Där sitter istället tränaren som en slags extrapappa.
– Sköter du inte skolan får du inte spela. Det har jag alltid sagt till mina grabbar. Skolan är det viktigaste. Jag vill att alla mina spelare ska ha bättre jobb än vad jag har när de blir stora.
Hur gick mötet?
– Bra, han skötte skolan mycket bättre efter det.
Qais engagemang för sina spelare slutar inte när sista övningen på träningsplanen är klar. Han är väldigt dålig på att lyfta fram sig själv. Men efter lite efterforskning hos andra intill laget får man honom att berätta historierna.
– En gång såg jag hur en av mina spelare rökte en E-cigg. Då gick jag fram till honom och bröt sönder den framför ögonen på honom. Jag talade om för honom att jag aldrig vill se honom röka igen. Det har jag inte gjort efter det heller.
– Innan en gymnasiefest frågade faktiskt grabbarna om de fick gå på den. Det var dagen innan match. Vi sa att det var ok, så länge de inte rökte eller drack.
Gick det bra?
– Ja, alla var pigga på matchen dagen efter. Alla gick och la sig i tid kvällen innan.
Hur vet du det?
– Snapchat. Vi skriver hela tiden till varandra i gruppen och jag kan se i appen var de är. Jag har hela tiden koll på dem. Jag vill inte att de ska vara ute på stan för mycket. Det finns en risk att de hamnar på fel väg då. När jag ser att alla är hemma igen kan jag slappna av.
Sven-Åke "Carla" Karlström på hemmaplan. Planen på Grännäs är döpt efter WIF:s eldsjäl.
Carla säger att han inte är lika engagerad längre. Han säljer bara bingolotter. Och besöker ofta på A-lagets träningar. Och självklart ska han med på bortamatchen mot Lindö till helgen...
Han spekulerar om form och skadeläge. Han verkar knappt kunna vänta till avsparken. Han säger att han känner samma pirr och nerv inför en match nu som när allt började för snart 70 år sedan.
Man undrar ju hur det är möjligt.
– Jag är en sådan fantast på klubben och föreningen. Det är en sådan klubbkänsla här. När min fru dog och jag blev ensam blev det klubben som fick ta hand om en.
Hur länge kommer du hålla på?
– Jag tänkte hinna med lite till innan döden.
"Sköter du inte skolan får du inte spela. Det har jag alltid sagt. Jag vill att alla mina spelare ska ha bättre jobb än vad jag har när de blir stora."
Jag tänker på den gamla klubbvisan. Om "grabbar som kan göra vad de vill om de inte slöar till". Carla Karlström och Qais Shamoh har verkligen inte gjort det. Man undrar ju var den här osjälviskheten kommer ifrån. Vad är det som gör att man orkar ställa upp för andra, år ut och år in?
Jag väcker frågan. Svaren blir nästan identiska.
– Jag vill ställa upp för ungdomarna. Jag gillar att hjälpa till. De gångerna jag inte har kunnat ställa upp har jag blivit besviken på mig själv. Det har gett mig så mycket glädje. Det var varit så roligt, säger "Carla".
– Ungdomarna. Jag gör det för dem. Det är så härligt att se deras utveckling och deras glädje när de lyckas. Det är fint att se spelare från olika kulturer och bakgrunder jubla ihop, säger Qais.
Två av Fotbollens Riktiga Hjältar har talat.