Väderprognoserna har pratat om regn i början på veckan men IFK:s förmiddagspass på Pinatar Arena sker utan nederbörd. Ett ganska kort pass, där också många av spelarna som spelade mot Silkeborg är vid sidan av planen eller på gymmet.
Vito Hammershöy-Mistrati kör dock för fullt.
Och en timme efter träningen möter han upp i lobbyn på spelarhotellet.
Han är ett av två nyförvärv så här långt som kommer in med rutin och större meriter (det andra får Isak Ssewankambo klassas som). 30-åringen ska bli en viktig spelare på IFK:s innermittfält i år.
Det märks också eftersom Hammershöy-Mistrati är en av de spelarna som tilldrar sig störst intresse från den media som är på plats i den spanska kuststaden.
Vilka frågor har du hunnit bli trött på?
– Vad jag ska ge till laget och hur jag ser på laget, svarar Vito med ett skratt. Men det är okej om du vill fråga om det.
Och frågor om din pappa har jag förstått?
– Precis. De vill jag inte ha, säger han om den kände journalisten och dokumentärfilmaren Miki Mistrati.
IFK-mittfältaren vill vara sig själv.
Inte sin pappas son.
Det kanske blir en fråga som är lik en du är trött på nu, men hur har första tiden i IFK varit?
– Den har varit bra. Kvalitén på träningarna är bra, vi jobbar fortfarande på att göra saker bättre, det kommer inte att se perfekt ut från första matchen, men vi jobbar åt rätt håll. Det är det viktigaste för att bli framgångsrik, att alla jobbar åt samma håll. Vi har inga stora egon som vill göra på sitt eget sätt här.
Han anlände till Norrköping förra helgen och spelade sin första match i IFK-dressen på den fina gräsplanen i San Pedro del Pinatar mot Silkeborg en vecka senare.
Vad tar du med dig från den matchen?
– Inte mycket. Jag var väldigt besviken på mig själv. När saker inte går bra kan man alltid jobba hårt och fokusera på det. Jag gjorde några okej saker men också några dumma saker. Jag vill inte skylla på något, jag måste se framåt och fokusera på nästa match men jag var verkligen inte nöjd med min insats.
Han beskriver att det varit mycket att lära i början. Han har kommit till ett IFK där allt är väldigt strukturerat, mycket möten och taktiska direktiv att ta till sig som ny.
– Jag hoppas att fansen har tålamod. Jag tror till 100 procent att om Glen (Riddersholm) och staben får tiden vi behöver kommer de göra bra saker. Jag vet att det inte finns tålamod i fotboll men jag tror att det är viktigt. Silkeborg tog in sin tränare när de var i motsvarande superettan i Danmark, gick upp och har hållit fast vid det. Nu spelar de fantastiskt och de har mindre budget än vad IFK Norrköping har, säger Vito Hammershöy-Mistrati som hyllar sin landsman till tränare.
Han och Glen Riddersholm var i FC Midtjylland samtidigt, han i U17 och Riddersholm i A-laget, och har även mötts.
– Han är ett stort namn i Danmark som vunnit ligan med Midtjylland och cupen med Sönderjyske. Året efter deras cupvinst möttes vi i finalen när jag var i Randers. Och vi vann. Jag har spelat mot honom men inte jobbat med honom förut, men nu förstår jag hypen kring honom.
Det är en hype kring Glen i Danmark?
– Ja, ja. Han är ett stort namn och en stor personlighet. Han är väldigt skicklig på det han gör.
Han har gett dig rollen som offensiv mittfältare, och det är den du vill ha?
– Ja, och jag var också kapten i Randers så han vet att jag kan vara en ledare också. Jag försöker ta med mig det. Jag ser att mentaliteten är något vi kan jobba på, det är också det Glen gör nu. Han pushar oss att göra vårt bästa i varje situation och på varje träning. Det är viktigt.
Hans egen karriär har inte varit spikrak. Långt ifrån. Han har varit lite av en "late bloomer" som slog igenom ganska sent.
– Definitivt. Jag gjorde debut i Superligaen när jag precis hade fyllt 25.
Varför har det blivit så?
– Mina första år som fotbollsspelare var jag i mindre klubbar i motsvarande superettan. Jag var inte mogen nog att ta hand om min karriär. Inte självisk nog. Jag var för snäll. En som ville vara till lags. Fotbollsvärlden är en tuff värld och om du inte använder armbågarna blir du "dödad", säger Hammershöy-Mistrati och visar med sina armbågar vad han menar.
Ångrar du att du inte var tuffare?
– Nej, det gör jag inte. Jag tror inte att det hade gjort någon skillnad, jag är här av en anledning och i allt jag varit med om fram hit tror jag inte att jag var mogen nog där och då. Inte så att jag var ute på partyn, på det sättet var jag professionell, men jag var bara inte redo att hantera allt, som pressen till exempel. Även om den inte var så stor men jag tyckte det då.
Minns du vad som blev vändpunkten?
– Det finns inte en sådan story där jag vaknade upp en dag och sa till mig själv att jag ska ändra på mig. Det var mer över tid, säger Vito Hammershöy-Mistrati och drar sina klubbar i ordning.
Neastved, följt av Köge och sedan Lyngby först.
– De första fyra åren i Lyngby gjorde jag det bra och tog steg framåt. Men bara inte tillräckligt snabbt. Och sedan sa de i Lyngby att jag inte var bra nog. Jag flyttade till Helsingör, en mindre klubb där jag då kom från en klubb lite högre upp och det innebar en press att visa något. Jag hade en bra tränare där och det funkade verkligen för mig. Jag var 24 när vi tog steget upp i Superligaen och på den tiden var Helsingör en liten klubb som passade mer i andra- eller tredjedivisionen.
Hur var det att få höra att du inte är bra nog i Lyngby?
– Det var tufft. Men det är också sådant som gör dig starkare. Det är sådant som driver dig framåt. Man vill bevisa sig, det gör ont i början men det är vad det är. Man åker alltid på de här smällarna under sin karriär och man måste ta sig igenom dem och sedan gå vidare. Jag känner att den händelsen är en del av att jag är där jag är. Jag älskar att jag tog mig igenom det, om jag inte hade gjort det kanske jag fortfarande hade spelat på superettan-nivå.
Det kan komma något bra även ur dåliga saker?
– Verkligen. Det är därför jag inte ångrar något i början av min karriär, jag tror inte det hade gjort någon skillnad. Jag hoppas att jag har det bästa framför mig. Jag ser många spelare i min ålder, som jag spelade med och mot som ung, som inte spelar alls längre. Jag tror att det är bra att vara en "late bloomer" för man har fortfarande hungern och drivet. Jag fick inte uppleva alla häftiga saker som ung.
Till IFK kom Vito Hammershöy-Mistrati från ett halvår i rumänska CFR Cluj. Där blev det fem starter, men mycket tid utanför laget.
– Jag lärde mig mycket ändå. Att vara mer cynisk framför allt. Och hur det är att vara fotbollsspelare när fotbollen är på liv eller död. I Sverige eller Danmark säger folk att den är på liv eller död men det är den inte. I de delarna av världen är det så på riktigt. Det är mycket press.
– Jag gillar det på många sätt. Men man kanske kan hitta en medelväg där du fortfarande kan känna att livet går vidare men du också är besviken att du förlorat. Det var överväldigande i början, jag förväntade mig inte att det skulle vara så. De hade vunnit fem år i rad och jag trodde jag skulle komma till ett lag som, ungefär som Bayern München i Tyskland, vinner alla matcher med 3–0. Men det var inte så. Det var 1–0, kanske 2–1. Och mycket fasta situationer, säger Vito Hammershöy-Mistrati vars spelstil inte riktigt passade in i det.
Hans styrkor är andra.
– Tränaren där sa att de är det bästa laget i Europa på fasta situationer. Det var inte den fotbollen jag trodde att det skulle vara; 'okej, det är så här vi vinner matcher, på fasta situationer'. Jag försökte anpassa mig, men spelade inte så mycket. Så jag tror det var bästa lösningen för alla att jag lämnade. Jag tror varken jag eller klubben hade fått ut något av sex månader till på det sättet.
Var IFK enda alternativet?
– Jag sa nej till några erbjudanden. Men Norrköping var de enda som visade ett ärligt intresse. Jag kände direkt att de verkligen ville ha mig. Det tog lite tid men jag var aldrig orolig att det inte skulle bli av, alla tre parterna ville att det skulle hända.
Under sina år i Randers, där han var mellan 2019 och 2022, spelade han ganska länge med en annan IFK-bekant. Alhaji Kamara är kvar i klubben än.
Han har spelat i IFK Norrköping också.
– Jag vet. Jag har sett videon när han får rött kort (i Örebro). Vi såg den i omklädningsrummet, det är så roligt. Han är en härlig kille även om han har det tufft med skador just nu. Vi har varandra på sociala medier men pratar inte i telefon eller så. Han berättade om när han vann guldet här. Det verkade ha varit en härlig tid.