Wilma Koivisto lämnade Finland för Piteå där hon blev allsvensk som 17-åring.
Vilma Koivisto var bara 15 år när hon bestämde sig, och med föräldrarnas välsignelse, för att hennes fotbollsframtid inte fanns i Rovaniemi, Jultomtens officiella hemvist, i den finska delen av Lappland.
– Jag spelade med både pojk- och flicklaget, men insåg att jag var tvungen att flytta för att kunna utvecklas. Möjligheten fanns inte i Rovaniemi, menar hon.
Valet föll på Piteå, damallsvenskans nordligaste klubb.
– Jag provtränade med olika lag året före och mina föräldrar hörde av sig till Piteå och förklarade att jag vill testa att vara fotbollsspelare i Sverige.
Inget litet steg att ta i den åldern?
– Jo, men avståndet mellan Piteå och Rovaniemi är ganska kort, bara tre timmar med bil, så mina föräldrar och mina syskon kom och hälsade på väldigt ofta i början, nästan varje helg, säger Vilma Koivisto om de drygt trettio (!) milen som skiljer städerna åt.
Egen lägenhet, eget hushåll. Sköta städning och tvätt. Ny skola, det lokala fotbollsgymnasiet. Nya vänner. Nya lagkamrater. Vilma Koivisto såg det som en möjlighet för att växa som människa. Och fotbollsspelare.
– Jag morgontränade med Piteås a-lag, missade någon lektion i skolan på grund av det. Efter skolan gick jag hem och åt "mellis", vilade och gick till kvällsträningen. Det blev mycket pluggande på kvällar och helger, säger hon om de tre åren på barn- och fritidsprogrammet.
Vilma Koivisto lämnade Finland som 15-åring. I en intervju med Sporten förklarar hon den tidiga flytten och vilket som var den största svårigheten när hon kom till Sverige.
Det låter tufft för någon som inte ens fyllt 16.
– Jo, men när man vill nå någonting väldigt mycket gör man allt som krävs. Mina föräldrar stöttade mig. Beslutet att bo själv var mitt eget, det fanns andra möjligheter, men jag ville ha det så, säger Vilma Koivisto och berättar vad som var jobbigast med flytten:
– Det svåraste var faktiskt språket, dialekten var inte lätt att förstå. Men jag har läst svenska från femte klass, och hade högsta betyg hemma i Finland, men det säger inte så mycket...
Hon förstår att uppmärksamheten och nyfikenheten över den tidiga satsningen finns, men påpekar själv också:
– Det är vanligare att unga killar flyttar utomlands, till akademier, så jag förstår att många tycker det är ovanligt när en tjej gör så. Men det är ingen större skillnad.
Stödet från pappa Jarno (som spelade i högstaligan i Finland) och mamma Kirsi har varit hundraprocentigt från dag ett. De uppmuntrade sin äldsta dotter (Vilma har också två syskon, yngre brodern Elias och lillasystern Venla) att försöka nå sin dröm.
– Det är tack vare min pappa som jag är bra med båda fötterna. Han sa alltid att du ska använda din vänsterfot lika mycket som högern. Sedan hade vi bra tränare i pojklaget i Rovaniemi, det var mycket teknik- och passningsövningar där, berättar Vilma Koivisto.
"Det är tack vare min pappa som jag bra med båda fötterna", förklarar Vilma Koivisto.
Den tidiga flytten är ju bakgrunden till hennes stora erfarenhet från allsvenskan och elitettan, 70 matcher och 10 mål under tre säsonger med Piteå och Umeå – trots att hon inte fyller 21 förrän i november.
Och ambitionerna att nå så långt det bara går bidrog kanske också till att mittfältaren bara skrev ettårskontrakt med nykomlingen IFK Norrköping.
– Det var mitt beslut, det är nog bara det jag vill säga om kontraktet, säger Vilma Koivisto kort.
Finländskan snackar inte mest i truppen, den saken är klar. Men hon gillar att ge intervjuer, ser det som en del av hennes fotbollsliv och ett bevis för att hon kommit en bit på väg.
Och hon trivs på lägret i Ayia Napa, som i princip bara handlar om fotboll dygnet om det är vad man vill.
– Det är väldigt skönt i värmen, hotellets faciliteter är fina och det är trevligt att umgås med laget så här, säger Vilma Koivisto när vi sätter oss ned skyddade från solen för ett snack.
Då har hon själv klivit sist av planen efter lördagsträningen på den mindre arenan av de två som "Peking" använt under veckan.
– Jag brukar träna på fasta situationer, skjuta, stretcha och göra lite rörlighetsövningar. Det är skönt att ha tid ett par minuter, hemma i Norrköping kommer ju nästan alltid ett lag direkt efteråt för att träna, förklarar Vilma Koivisto.
Är det du som ska dra in frisparkarna i år, alltså?
– Hittills har det varit så, men några riktigt fina frisparksmöjligheter har vi inte haft. Än.
Hon och Elsa Burvall har varit Tor-Arne Fredheims val på det centrala mittfältet under försäsongen.
– Jag tycker att det finns mycket som kan bli bättre, och när man lär känna varandra mer så kommer vi att hitta mer connection, särskilt i anfallsspelet. Men det känns bra.
IFK Norrköping inleder med fyra matcher mot lag där nykomlingen kan få många svar på var laget står: Växjö, IFK Kalmar, Uppsala och Djurgården.
"Jag tycker att det finns mycket som kan bli bättre, och när man lär känna varandra mer så kommer vi att hitta mer connection, särskilt i anfallsspelet", säger Vilma Koivisto om mittfältssamarbetet med Elsa Burvall.
– Viktiga matcher, absolut, Efter att ha spelat med Umeå känner jag att det är matcherna mot de andra bottenlagen man måste vinna. Förra säsongen tror jag vi tog fem poäng mot de andra bottenlagen och det var alldeles för dåligt om man vill stanna kvar i serien, säger Vilma Koivisto.
Hon är också på allvar på väg in i det finska landslaget. Under Cyprus Cup för ett par veckor sedan startade IFK-mittfältaren en av tre matcher, den mot Ungern, i turneringen.
– Vi har ny förbundskapten (Marko Saloranta tog förra sommaren över efter hårt kritiserade svenskan Anna Signeul) och nytt spelsystem, men det gick okej, tycker Vilma.
Hon ångrar snabbt när hon ska berätta om sin egen roll.
– Jag var högerytter med uppgift att kliva in centralt. Nähe, mer ska jag nog inte avslöja...