Jag trodde verkligen på en seger mot Ukraina och avancemang till kvartsfinalen. Vi imponerande inte så jäkla mycket i gruppen, men vann den ändå före Spanien och var obesegrade. Jag sa till min sambo (som ser på fotboll när det är mästerskap med svenskt deltagande, aldrig annars) att Sverige har nog 65 procents chans att besegra vårt blågula motstånd.
Samtidigt är man luttrad som svensk. Man har gjort det förr. Det vill säga bygga upp förhoppningar, kolla på slutspelsträdet och fantisera om en VM 94-sommar. Sen tar det slut och den där tomheten sköljer igenom kroppen. Alltid väntad, alltid jobbig.
Senegal i VM 2002 är det klarast lysande exemplet.
Då sköt Anders Svensson i stolpen. 2021 hade Emil Forsberg dubbla ramträffar.
Jag var fem år 1994. Jag minns inte ett skvatt från mästerskapet, men har sett min morfars VHS "Sveriges väg till brons" säker 25 gånger genom åren. Jag vill ha min egen 94-sommar nån gång i livet. Jag får snällt vänta lite till.
Den här gången var det Ukraina som slog igen dörren för oss. Förvisso med Andriy Shevchenko som förbundskapten, men totalt sett ett ganska osexigt landslag. Det hade varit mycket mer lättsmält att åka ut mot England i kvartsfinalen. Där hade jag sagt 35 procent svensk chans till min sambo.
Det blir ändå roligt att följa resten av EM. Jag kommer, som vanligt när Sverige har rykt, att hålla på England. Man är Premier League-skadad på det sättet. Belgien kan jag unna ett guld också.
Men det viktigast av allt är att Danmark elimineras illa kvickt.
Jag är rädd för att så inte blir fallet.
Innan vi går vidare vill jag ha sagt att det som hände Christian Eriksen var hemskt. Det var fantastiska nyheter att det gick bra för honom i slutändan. Jag önskar honom all lycka i framtiden, och imponeras över hur danskarna har tagit sig samman efter det som var.
Under något dygn stöttade jag Danmark fullt ut, men så fort Eriksens hälsotillstånd rapporterades vara i ordning återgick jag till det normala.
Hela tiden hoppas på att Danmark ska förlora.
Jag har aldrig förstått att man ska heja på sina grannländer. De är ju våra rivaler. Tror du att folket i Bosnien och Serbien var besvikna när Kroatien åkte ut? Var spanjorerna nedstämda när Portugal förlorade sin åttondel? Hissades flaggor på halv stång i Grekland när Turkiet inkasserade sin tredje raka förlust i gruppen och fullbordade ett flopp-EM?
Så klart inte.
Jag kan absolut tänka mig att mina obefintliga sympatier för det danska fotbollslandslaget förstärks av deras EM-guld 1992. De har liksom fått uppleva det som jag drömmer om. Jag är nog lite avundsjuk.
Sedan är det svårt att inte provoceras av att Danmark bara är en seger mot Tjeckien från att nå semifinal. För att nå den oerhört gynnsamma positionen har det krävts segrar mot Ryssland och Wales.
Men jag antar att jag ska vara tyst eftersom mitt land föll mot Ukraina.
Jag skriver inte längre några önskelistor till tomten, men jag tar tillfället i akt och skriver en önskelista inför juli månad:
1) Danmark åker ur EM.
2) Vaccinationerna fortsätter att tugga på fint i Sverige.
3) Jag får bra väder på min semester.