Det känns som ett andetag passerat sedan uppesittarkvällen när Rikard Norling presenterades som ny tränare för IFK Norrköping.
Plötsligt är det dags för mattorna att beträdas av allsvenska dobbar.
Ett visst pulspåslag.
Det sker alltid något i kroppen dagarna in mot premiären, men det är svårt att lura sig till att det är samma sak med tillslagsekande arenor.
Det blev aldrig riktigt gediget att höra Markus Krunegård ta vägen genom Folkparken, broarna över Strömmen, upp för backen till God Vän.
Det saknas ett par tusen skrålande röster i vers och refräng.
Det fattas mot himlen höjda halsdukar och vajande fanor för att göra inmarschen och vår drygt 100-åriga institution till vad vi vill att den ska vara i Norrköping, på Stora Valla, i Malmö och andra stolta allsvenska arenor och städer.
Men: "Ja, ja, ja. Jobba, jobba, jobba".
Nu är vi här igen.
Eller förlåt: "We better fucking be ready to fight, defend and show som pride".
Boll ska spelas och IFK Norrköping har tagit sig igenom en karg och kall vinter som vi inte upplevt innan.
Årsmötet satte punkt för ett inbördeskrig som slet och kostade.
Konflikterna var av ett annat slag.
Åsikterna slungades med en annan elakare kraft. Delningen var ett tag så total att hade sörjan fortsatt hade bristningsgränsen tänjts till en punkt där inte avhopp och personangrepp hade varit det värsta att försöka gå vidare ifrån.
Klubben kom ut på andra sidan med en ny ordförande, en ny arbetsmodell i form av en sportgrupp. Managerrollen i papperskorgen, in med en tillfällig klubbdirektör och en tillfällig sportchef.
Ny tränare med en nygammal assisterande.
Nya taktiska direktiv, en tränarröst som skickar ut order på engelska och som bytt avbytarbås.
En make over modell större – och då har vi inte berört att ett par hundra matcher lämnat med Isak Pettersson, Simon Thern, Filip Dagerstål, Eric Smith och Andreas Blomqvist.
Bland annat.
För mycket på samma gång?
Rikard Norling verkar aldrig tänkt tanken. Samtalet dagen innan julafton avslöjade att han inte tänker nöja sig med att tävla. Ögonen är på det absoluta allsvenska toppskiktet och visst finns det förutsättningar för det – men också en hög med anledningar att det lika gärna skulle kunna bli en sjätteplats igen.
Varenda klubb på planeten vet vem Ìsak Bergmann Jóhannesson är, vad han sitter på för talang och potential. Att Sead Haksabanovic är kvar i IFK Norrköping, allsvenskan och Sverige är obegripligt med tanke på den fotboll han tar fram i sina bästa stunder. En mellandag är han bara dominant.
Det är inget långskott att "Peking" gjort två rekordaffärer innan halva serien är spelad och det är inte omöjligt att Alexander Franssons plats i omklädningsrummet är tom vid samma tidpunkt.
Det är ingen överdrift att dra en direkt avgörande linje mellan den bärande trions IFK-framtid och hur bra det kommer att gå.
Rikard Norling har byggt en framgångsrik tränarkarriär bakifrån. Vad han än försökte få till i AIK så sprack det monumentalt och då spelar det ingen roll att du tagit klubben till SM-guld.
Tack och hej.
Ingen är bättre lämpad att styra upp en blödande defensiv och det har nötts taktik och försvarstänkande på en nivå där IFK-spelarna tagit steget tillbaka till skolbänken för att rekapitulera grunderna i att freda sina mest utsatta områden.
En elegant klädd excentriker med samma avstånd till sin humoristiska sida som till den tuffa kravställaren. Rikard Norling kändes som rätt val av IFK Norrköping dagen innan julafton och känslan är inte ändrad med en försäsong till handlingarna.
Det kommer att bli mål när Kamraterna spelar, men det kan inte bli en repris med 46 bollar i eget nät om den här omstarten ska orka haka på de främsta – som är fler till antalet än vad vi sett på ett bra tag.
Guldtipset på Malmö FF för ett år sedan kändes självklart. Det har mästarnas spel långt ifrån varit i vinter, självklart.
Jag drar åt Djurgården, velar om jag ska vika ned mig för att gå på Häcken som knappast är ett populistiskt val med tanke på att Alexander Jeremejeff, Martin Olsson, Jack Lahne och Tobias Heintz plockats in.
Det är svårt att blunda för vad Stefan Billborn har att leka med i Hammarby. Jón Gudni Fjóluson har redan visat sin klass med att styra Bajen till cupfinal. AIK är i en bekväm sits – ingen nämner laget men kan slå alla.
Sendrag eller succé i IFK Göteborg? Var Elfsborgs flygtur tillfällig?
Fotbollen utan publik är en blekare kopia och allsvenskan är sig inte lik – förutom att sju lag kan vinna SM-guld.