IFK Norrköping hade en besvärlig öppning, men tog sig in i matchen på ett bra sätt.
Det oavgjorda resultatet mot Djurgården var rättvist.
Det ger också råg i ryggen inför resten av försäsongen som är ack så viktig för att komma väl förberedd inför allsvenskan som komma skall.
Än mer imponerande var "poängen" mot Djurgården då man betänker vilka spelare som saknades. Jag tittade upp på läktaren och där satt Lovisa Gustafsson, Nicole Robertson, Lisa Johansson och Sabina Ravnell. Elsa Burvall var säkert också i krokarna även om jag inte såg just den ettrige mittfältaren som var en nyckelfigur i fjol.
Det där är inte vilken kvintett som helst.
Idel tongivande aktörer i elitettan förra året.
Lägg därtill att managern Tor-Arne Fredheim saknades i försäsongspremiären. Vad Fredheim betyder för detta IFK har vi hört många gånger och hans frånvaro är något som skulle kunna göra att laget tappar några procent i prestation, presspelet var inte fläckfritt och något han säkert höjt rösten åt.
Ändå gör laget en så pass bra insats att de var lika nära segern som ett Djurgården som redan hade betat av sin första match för året (seger mot cypriotiska Apollon med 2–0).
Jag säger inte att IFK bjöd på något skönspel (vad är att förvänta tidigt i februari mot ett motstånd som är bra mycket vassare än nästan alla lag man tampades med 2022?). Men det lyckades inte bortalaget få till heller.
Jag fastnade för några saker under den kyliga eftermiddagen på "Parken".
Fysiska spelet
Han har upprepat det några gånger på slutet, Fredheim. Att det fysiska spelet måste steppas upp. IFK måste tuffa till sig. Och använda sina kroppar på ett rejält och oömt sätt.
Mötet med Djurgården gav positiva svar på den punkten.
IFK stod upp bra i närkamperna. Cajlakovic-systrarna tvekade inte, Jennie Egeriis dundrade på och Wilma Leidhammar är Wilma Leidhammar.
Ebba Handfast kan vara hård när nöden kräver, men löser de flesta trängda situationer med ett lugn som inte har lämnat henne under vintern.
Alla hade det inte lätt. Molly Wiklander fick slita och nya Kristen Sakaki hann inte göra något större väsen av sig under sina 45 minuter.
Men totalt sett var det här en bra start på resan mot att bli ännu bättre när det fordras fysisk närvaro för att få med sig något. IFK kommer inte att kunna förlita sig på att vara spelmässigt bättre än motståndaren vilket ofta var fallet i elitettan. Här måste man också kunna hitta andra vägar till poängen.
Catos inhopp
Hon var sjuk i förrgår. Av det syntes ingenting när My Cato hoppade in i andra halvlek.
En frisk fläkt.
I en fri roll rörde hon sig över stora ytor, hade bra samspel med Wilma Leidhammar och kom in med energi, lena fötter och en offensiv finess som lär bära frukt även på den högsta nivån.
Vem ska spela bredvid Cato på det centrala mittfältet när det ska spelas om poäng?
Just nu framstår Vilma Koivisto som det bästa alternativet. Rovaniemi-dottern Koivisto har imponerat inledningsvis och gav ett gott intryck mot Djurgården. Hon blev heller inte uttagen till det finska landslaget efter att förbundskaptenen snurrat en tombola.
Azumah Bugre måste visa mer för att öka sin speltid.
Elsa Burvall då?
Ja, bollvinnaren från Västernorrland var mycket betydelsefull 2022. Det blir spännande att se hur hon hanterar de allsvenska salongerna. Burvall har haft en strulig start på försäsongen med en sjukdom, nu är hon dock på gång och Tor-Arne Fredheim vet vad han får av henne.
Eller kan det bli vissa elvor med Burvall, Cato och Koivisto tillsammans...
Spelsystemet
...ja, för att mot Djurgården ställde IFK upp med ett 3–4–3-system från start. 4–4–2 är bevisligen inte heligt och det kommer att testas en del under försäsongen som jag förstår det.
3–5–2? 4–3–3? Annan valfri sifferkombination?
Det finns de som tycker att det där mest är en lek med siffror.
Hur som helst så kommer det att stötas och blötas i tränarteamet kring hur man får ut max av en trupp med många nya ansikten och fötter.
Att Fredheim är taktiskt slipad nog att fatta rätt beslut i de olika matcherna betvivlar jag inte ett dugg. Jag tror heller inte att han är rädd för att variera. Självförtroendet är högt och gruppen lyssnar på varenda ord han säger.
Beroende på spelsätt ökar eller minskar vissa spelares chanser till bra med speltid. De som är givna, i min bok, oavsett hur man ställer upp är Ebba Handfast, Shannon Woeller, My Cato och Sabina Ravnell.
Snudd på Wilma Leidhammar också, väl? Där kan det ligga ett nationellt genombrott och puttra.
Och inte är väl Nicole Robertson i Östergötland för att nöta bänk mer än att vara startkvinna?
Målvaktsvalet
Sofia Hjern stämplade in mellan stolparna den här gången. Mot Kif Örebro i nästa träningsmatch förväntar jag mig att Erin Nayler får chansen.
Det är öppet race om den där platsen.
Hjern hade inte jättemycket att göra mot Djurgården. Men det hon gjorde, det gjorde hon bra. Hon var ständigt vaken och hade bra snack med försvararna framför sig.
Från att ha varit supergiven i flera år har nu Sofia Hjern tydlig konkurrens. Den mentala aspekten i det ska inte underskattas.
Blir hon bättre av det? Eller skapas inre tveksamheter?
För stunden finns ingen anledning att tro på det sistnämnda.
Erin Nayler kom till Norrköping och har sommarens VM i sikte med sitt Nya Zeeland. Hon kommer med stor rutin och tro på sin egen förmåga.
Det här blir synnerligen intressant att följa.