Jubel efter mål i matchen mot Rumänien. För Folkbladets reporter Michael Bercu var det en speciell match på flera sätt.
Michael Bercu: ”Slå de jävla kommunisterna”
Det är kvartsfinal mot Rumänien. Pappa och jag sitter uppe mitt i natten, det är varmt utomhus trots den sena timmen. Fönstret är öppet till rummet där vi tittar på matchen hemma i mina föräldrars hus.
Vi ser Stefan Schwartz bli utvisad under förlängningen. Vi känner båda tyngden, hopplösheten och en extra besvikelse. Min pappa växte upp i diktaturens Rumänien i spåren av andra världskriget och kom till Sverige under slutet av 1960-talet.
När vi sitter i varsin fåtölj framför tv:n har min far bott över 25 år i Sverige, vilket är ungefär lika länge som i sitt gamla hemland han flydde ifrån.
När Kenneth Andersson svävar i luften och nickar in kvitteringen till 2-2. Då reser vi oss båda upp och skriker rakt ut av glädje. Jag hör min egen röst säga JAAAAAAAA. Sen vrider jag mig lite åt sidan.
I det läget blir många saker jag aldrig förstått tidigare totalt tydliga, uppenbara och självklara.
För mig var det en kvartsfinal i VM. Men för min pappa var det mycket oerhört mycket mer. När jag ser det stora leendet i ansiktet inser jag att hans upprymdhet har många mer lager av känslor än vad jag någonsin kommer ha i ett glädjerus.
Sen säger han den mening jag aldrig kommer glömma. Men som är symboliskt för min pappas hela liv. ”Slå de jävla kommunisterna”.
Flera passade på att bada i fontänen på Tyska torget efter Sveriges vinst. Det badades även i fontänen på Kristinaplatsen där armarna knäcktes på "Spiral Åtbörd" när besökare försökte klättra upp i konstverket.
Folkbladet skrev mååånga artiklar om Tomas Brolin innan, under och efter VM-bronset.
Tomas Brolin med sin bronsmedalj.
Patrik Selsfors: "Sveriges fotbollsframgångar, dygnetrunthettan, min fru var höggravid"
Thomas Ravellis klassiska straffräddning mot Rumänien. Folkbladets reporter Patrik Selsfors minns nervositeten, hettan och sin höggravida fru.
Fönstret står vidöppet men det ger inte mycket svalka – det är lika olidligt varmt ute som inne. Klockan har passerat midnatt och hettan blir inte mindre av att Kenneth Andersson just kvitterat i förlängningen mot Rumänien i kvartsfinalen i fotbolls-VM. En straffläggning närmar sig och nervositeten börjar nå obehagliga nivåer.
Det här var en sommar som definierades av tre saker. Naturligtvis Sveriges fotbollsframgångar, dygnetrunthettan men också av att min fru var höggravid med vårt andra barn. Hon tillbringade dagarna med fötterna i en liten barnpool fylld med kallt vatten för att kyla av sig. Men den här natten sitter hon bredvid i soffan, fotbollsfebern har fångat även henne.
Det var något speciellt den här sommaren. Man hade blivit svältfödd med landslagsframgångar men den här gången började sakta men säkert hoppet tändas match för match. Dessutom hade jag jobbat på tidningen under de år som Tomas Brolin slog igenom i IFK Norrköping så man kände en viss samhörighet – det var ju hos "oss" han blommade ut.
Straffläggningen slutade ju som bekant i dur och det brons som före VM känts som en utopi blev en källa till stolthet. Det man inte visste då var att denna framgång visade sig vara just unik – och därför kanske ännu mer värd.
En månad efter VM:s slut föddes vår son – det gick bra det också.
Tomas Brolin med sin bronsmedalj efter 4-0-segern mot Bulgarien.
Förbundskapten Tommy Svensson jublar med flera ur det svenska laget. Från vänster: Henrik Larsson, Kennet Andersson, Tomas Brolin, Thomas Ravelli och Roland Nilsson.
Tomas Brolin jublar.
Tomas Brolin och Kennet Andersson när Sverige mötte Brasilien den 28 juni.
Roland Klinga: "Alla svenskar höll på Sverige förutom en snubbe från Stockholm som tyckte att Sverige var sämst"
Folkbladets reporter Roland Klinga såg straffrysaren mot Rumänien i en bar i Hersonissos på Kreta. Det blev minnesvärt.
Den 10 juli 1994 var jag i Hersonissos på Kreta. Jag hade semester från mitt sommarvikariat. Fråga mig inte hur det gick till. Men där var jag i en förväntansfull bar full med skottar, norrmän och svenskar. Norrmännen höll på Rumänien och skottarna på Sverige. Och ja, svenskarna höll på Sverige. Förutom en snubbe från Stockholm som tyckte att "Sverige var sämst".
Och så blev det straffar. Miss. Det är ingen mild susning som går igenom baren. Norrmännen jublar, skottarna skriker "shite" och svenskarna skriker betydligt mer än så. Stockholmaren nickar högt med ett "vad var det jag sa?".
Och sen blev det ju som bekant ett antal straffar fram och tillbaka. Och så stod han där, Miodrag Belodedic. Vid straffpunkten. Skott. Ravelli räddar och sen så blev det kaos i baren. Svenskarna jublade. Jag fick en puss av en rödbrusig skåning. Stockholmaren nickade. Jag tror att han sa "vad var det jag sa?". Uppfattade inte riktigt. Norrmännen var inte längre kvar när det började sjungas sånger om Ravelli. Skottarna ville lära sig svenska.
Efter det här spelade det nästan ingen roll hur det gick. Som svensk på turistön var man liksom kung. Tyskar, holländare och diverse andra höll på Sverige. Och fanns det några italienare på ön höll de låg profil.
Vem minns inte den här hyllningen i Rålambshovsparken i Stockholm? Bronshjältarna firades den 18 juli 1994 i ett sommarvarmt Stockholm.
Tomas Brolin i matchen mot Bulgarien den 16 juli. Han har förmodligen gjort mål!
VM-brons! Sverige slog Bulgarien med 4-0 i bronsmatchen den 16 juli 1994. Tomas Brolin, Håkan Mild, Henrik Larsson, Thomas Ravelli och Kennet Andersson visar upp sina medaljer.
Carolina Nilsson: "Jag älskade natten, nerven och känslan av tillhörighet"
Jubel efter 3-1-segern mot Ryssland i gruppspelet den 24 juni i Detroit. För Folkbladets Carolina Nilsson var sommaren 1994 speciell på många sätt.
Sommarlovet 1994 var det sista för mig i grundskolan. Till hösten skulle jag börja nian. Jag var 15 år och fortfarande uppfylld av Sveriges guld och silver i OS i Lillehammer som verkligen avgjort mitt yrkesval – det var sportjournalist jag skulle bli. Under Lillehammer skrev jag egna artiklar om i stort sett varenda svensk insats. Mest minnesvärt såklart Foppas mål och Pillans guldåk.
Vem kunde ens ana att en het sommar som skulle krönas av ett VM-brons väntade?
Det var inte särskilt många av mina kompisar som delade min fotbollspassion. Jag fick en del av dem att stödkolla på någon match. Mest kollade jag med grannpapporna. TV:n utburen på altan, de drack väl en del öl kan jag tänka och jag älskade natten, nerven och känslan av tillhörighet. Att jag som ett ung tonåring fick "vara med". Alla minns de där första vuxna utanför den närmsta familjen som först såg en. Det här var verkligen en sådan tid. En helt oförglömlig sommar i våra liv, i mitt liv, på så många sätt.
Sportjournalist blev jag dock aldrig. Drömmen vidareutvecklade sig till att bli Rysslandskorre. Men sedan hamnade jag på lokalredaktionen i Finspång. Det blev bättre än bra!
David Gagnert: "På näthinnan sitter bilder i mängder som rullas upp på ett ögonblick".
Sveriges Martin Dahlin (t.v.) skjuter ett skott framför Rysslands Juri Nikiforov (mitten) och Dmitri Galiamin (t.h.) i andra gruppspelmatchen mellan Sverige och Ryssland vid fotbolls-VM på Pontiac Silverdome i Pontiac, USA, 24:e juni 1994. En match och ett midsommarfirande som Folkbladets David Gagnert minns med värme.
Sommaren 1994 var en enda stor bubbla som jag aldrig ville kliva ur. Jag var en fotbollstokig 15-åring, fotbollsplanen hemma i Malmköping var mitt andra hem och i en låda i källaren ligger fortfarande anteckningsboken där jag noterat alla resultat. På näthinnan sitter bilder i mängder som rullas upp på ett ögonblick bara någon börjar prata om Roberto Baggios hästsvans, midsommarfirande i Pontiac Silverdome eller GES.
Sveriges framgångar är såklart kittet som gör att VM-94 för alltid svävar i ett nostalgiskt moln. Men det är långt mer än Ravellis räddning, "Knetens" nickskarv eller Henkes förnedring av Borislav Mihajlov i bronsmatchen som lever kvar hos mig.
Jag minns lika väl hur Oleg Salenko prickade in fem mål mot Kamerun, hur Rashidi Yekini jublar med händerna genom nätet efter att ha gjort 1-0 för sitt Nigeria mot Bulgarien, Alexi Lalas svallande hår eller hur expertkommentator Svennis tyckte det mesta var "möcke bra" eller till och med ”sövveränt".
Sommaren 1994 var vi lyckligt ovetande om att teknik och pengar 30 år senare skulle vara på väg att döda fotbollens själ. Jag är så innerligt glad att jag fick vara med i den bubblan.