Mer än korsbandet har fått sig en törn: "Jag har tolkat det som att en liten flisa av menisken lossnat och att man bara plockar bort den under operationen. Det är en liten broskskada som läker av sig själv också. Förhoppningsvis ska det inte påverka så mycket."
Kevin Eriksson haltar på kryckor. Under tisdagen fick Sylvias målvakt ett mardrömsbesked.
Korsbandet i vänster knä har gått av.
– Jag var ledsen första två dagarna efter att det hände, sen ställde jag in mig på att det nog var korsbandet. Det låter kanske sjukt, men jag är taggad och vill bara dra i gång rehaben, säger han.
– Jag ser möjligheterna och vet att jag kommer komma tillbaka starkare. Jag kommer offra allt jag kan för att det ska bli så bra som möjligt.
För knappt två veckor sedan var olyckan framme på en träning med IFK Norrköpings A-lag.
– Vi körde inlägg inför en skottövning. Jag gick upp, plockade bollen och landade med båda benen på marken. Sjukt nog, utan någon logik alls, vek knäet sig inåt. Det var obehagligt, det kändes typ som att benet höll på att gå av. Sen svullnade det upp.
Vad for genom huvudet?
– I och med att jag haft det på höger knä kom de tankarna. Mitt liv lekte, jag har mått så bra och fotbollen har gått riktigt bra. Jag har fått bra respons från tränare och spelare, och känt: "Fan, nu är jag på gång på riktigt". Jag var inte beredd på att det här skulle komma, jag trodde att jag hade haft min skit. Jag kände tomhet första dagarna.
I oktober 2020, som 16-åring, blev Kevin Eriksson drabbad av sin första korsbandsskada. Då kom han tillbaka till matchspel drygt tio månader efter operationen. I fjol låg han på sjukhus med en spräckt njure efter en smäll i en P19-match.
Oturen fortsätter grina honom i ansiktet.
– Jag vet att jag gjort det förr och att jag kan göra det igen. Redan innan jag fick beskedet satte jag upp mål. Framför allt hade jag ett riktigt bra styrketest efter sex månader vid förra korsbandsskadan. Det ska jag slå med hästlängder nu. Jag kommer göra allt för att det här ska bli bra och bevisa att det går att komma hur långt som helst även om man haft tuffa skador.
I fjol var Kevin Eriksson en del av IFK:s SM-guldvinnande P19-lag. I år har 20-åringen spelat 14 division 2-matcher för Sylvia och tränat en hel del med IFK:s A-trupp.
När Oscar Jansson lämnade för Djurgården såg han en lucka, men det dröjde inte många timmar innan skadan tvingade honom att tänka om.
– Två veckor innan det här hände fick jag höra från Christian (Tiritiello, IFK:s målvaktstränare) att jag inte har varit bättre än så här, säger han.
I slutet av september eller början av oktober väntar operation.
– Jag har fått fixa med det själv. Jag har varit med mycket under året och det hände på en A-lagsträning, men när det kom till kritan ville klubben inte direkt hjälpa mig med en tidigare operationstid, vilket det fanns möjlighet till, säger han.
– Sedan jag tog studenten förra året har jag inte haft något heltidsjobb för att kunna vara tillgänglig för A-laget. Jag har ställt upp utan lön från IFK och offrat mycket. Nu tänkte jag att jag kanske kunde få lite hjälp. Men jag har samtidigt fått bra stöd från målvaktstränarna (Christian Tiritiello och Axel Lindgren), fysioterapeuterna. Tränare och spelare har också frågat och vill mig väl. Folk ser min inställning och vad jag vill med fotbollen.
Axel Lundquist, till vardags fysioterapeut i IFK Norrköping, har vaktat Sylvias mål i de senaste matcherna. "Känslan av att tillhöra ett lag kommer hjälpa mig. Jag kommer åka med på i princip alla bortamatcher och kolla. Det gjorde det mycket enklare senast, när jag åkte med till Malmö, Mjällby och Karlskrona borta i P17-allsvenskan", säger Kevin Eriksson.
I vintras skrev Kevin Eriksson ett avtal med Sylvia på ett plus ett år. Möjligheten finns att bryta det efter säsongen.
– Jag hoppas inte att det blir så, min tanke är att komma tillbaka så fort som möjligt och spela i Sylvia ett tag till. Klart att jag vill vidare sen, men jag hoppas att jag får den hjälpen.