Ytterligare en raljerande text om hur ointressant det här Nations League-hysset är?
Det finns risk för det, ja, och följande rader är knappast något som kommer bidra till att dra upp förväntningarna inför de kommande matcherna mot Serbien och Norge när Sverige ska försöka ta sig från B-gruppen till A-divisionen för att, som jag fattat det, få en enklare väg till mästerskap som tenderar att gå till korrupta skurkstater.
En plötslig maxpuls av iver?
Å andra sidan har jag svårt att se vad som skulle lyckas piska upp intresset för något som styckats av bit för bit med alla återbud, skador och avstängningar.
Här sitter vi och gnager på en torr, smaklös och seg flintastek.
Hur hamnade vi här? Varför pendlar reaktionen mellan irritation och uppgivenhet varje gång landslaget kommer in och stör i serielunken?
Jag ser så mycket av Sverige som jag hinner och orkar.
Det förpliktigar och är något som är inpräntat, men det är inte bara ett ålderstecken att känslorna är desamma vid en Blågul vinst borta i Slovenien som vid en torsk hemma mot Norge.
Inte ens en datoriserad, stroppig målmaskin kunde framkalla starkare känslor än fascination över vilket jäkla vidunder det här är.
Den larviga norska straffen fnyste jag bort som en tillbakahållen nysning, skickade ut en trött tweet-fråga om VAR existerar i landslagssammanhang och blev mest rädd för svaret. Ja, det gör det.
Sveriges landslag är under ombyggnad.
En nystart och ett nytt spelsätt som kanske kan bli bra på sikt och som kommer ha mer stabilitet och stadga när Victor Nilsson Lindelöf, Albin Ekdal och Filip Helander finns att tillgå.
Det är en smekning för ögonen att se en smart och strömlinjeformad Dejan Kulusevski utmana.
Alexander Isak har det mesta i grunden och det räcker med att han får ut lite – gärna mer än vad som är fallet nu – för att blända med sin talang. Jens Cajuste var stenhård i duellerna mot Norge och är den spelartyp som enklast och effektivast vinner mina sympatier.
42 320 sökte sig till nationalarenan mot Norge, utan draghjälp av Zlatan. Trots en missad VM-plats.
Det är en bra siffra och säger ändå något om förankringen som landslaget har.
Spelare och ledare gör vad de kan med inte särskilt roliga förutsättningar och Blågult skulle mått bäst av att gå på ledighet med slutsignalen mot Norge.
I stället var de bara halvvägs i det hektiska schemat och landslagsverkligheten känns mest som en störig armbåge tryckt mot revbenen.
Jag kommer följa utvecklingen och avslutningen av den här egendomliga samlingen, men det är lika mycket för att ta reda på vad nästa oanade vändning, spelarbyte och drag Janne Andersson tvingas till för att ta landslaget genom det här som det är av fotbollsmässigt intresse.
Ett landslag som mest liknar en lost and found-låda i Nations Leagues B-division.
Kul för "Totte" att komma med.