Vadstenadottern Stina Blackstenius är en stor förebild för många tjejer där ute.
Hon höll min hand extra hårt när vi promenerade mot samlingen i måndags. Det var häftigt, men också lite spänt, för min femåriga dotter som jag och min sambo tidigare i somras anmälde till "Skrattis fotbollsskola".
Nu har det gått fyra av fem dagar.
Hedda älskar det.
Pappahjärtat: varmt.
Jag blir inte förvånad om hon har träben som sin far, det får framtiden utvisa, men hon har blivit tydligt bättre med tiden på Ektorps IP under det bra ledarskapet. Snart har hon det i ryggmärgen att ta emot bollen med fötterna i stället för att lägga den tillrätta med händerna.
Hedda har längtat till varje dag på fotbollsskolan. Varit lycklig i regnet. Inte hållit min hand alls när vi kommit dit. Bara sprungit ut på planen och haft roligt.
Givetvis har bulle gått före äpple när det vankats mellanmål.
Det där är en del av fotbollsspektrat. Det motsatta är vad som pågår i Oceanien sedan några veckor. Världsmästerskapen för damer där Sverige, efter en trevande start i gruppspelet mot Sydafrika, har växlat upp och nu är framme i kvartsfinal.
Det är bra – och kan bli ännu bättre.
Jag upplever ett drag och intresse kring damlandslaget – definitivt under mästerskapen – som expanderar. Vi ska inte låtsas om att det är på samma nivå som herrarna, men att kurvan pekar uppåt är både glädjande och logiskt.
Bara att Sverige har en god chans på medalj i dam-VM är något helt annat än herrarna där det har gått tyngre och mitt starkaste minne från deras landslagsår hittills är Janne Anderssons duster med Bojan Djordjic.
Om jag tillåts vara lite cynisk, så gäller det kanske för Peter Gerhardsson och gänget att nå den där VM-finalen (inte varit där sedan 2003 då Josefine Öqvist gjorde det avgörande målet i semifinalen och senare dök upp iförd bikini i Slitz vilket också vittnar om att det var en annan tid) innan de stora fotbollsnationerna får ut max av sin damverksamhet.
För nog blir det på sikt svårare för Sverige att hävda sig lika bra som man gjort i många år?
Eller finns det något alldeles speciellt här?
Kanske.
Glasklart är att fredagens kvartsfinal mot Japan är något att se fram emot – och något att bita i. Japan gick igenom gruppen med Spanien, Zambia och Costa Rica med 11–0 i målskillnad och avfärdade Norge med 3–1 i åttondelen. Man besitter också Hinata Miyazawa som med fyra gjorda mål hittills leder VM:s skytteliga.
Samtidigt har vi Amanda Ilestedt, Zecira Musovic (skickade videohälsning till samtliga barn i fotbollsskolan och Hedda har sett den fem gånger på några timmar), Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö.
Jag förutsätter att både stadsmuseet och stadsbiblioteket fylls upp till avspark. Personligen kommer jag inte att kunna titta på matchen. Jag vill inte missa att se när Hedda gör sista träningen (krockar tidsmässigt) på fotbollsskolan och får den där bollen och tröjan hon har pratat om sedan första gången. Kanske att hon gör något snyggt mål också.
VM-kvartsfinalen lyssnar jag på via webbradion samtidigt.
Du kan kalla det för det bästa av två världar.