För sitt spel på planen, absolut, men minst lika mycket för sin personlighet som var så enkel att tycka om, har Balázs Rabócki på många sätt blivit en ikon i IFK-historien. Året var 2002 och klubben kom från en tuff säsong där man hade tvingats att kvala sig kvar i allsvenskan via en höstrysare i två akter mot Mjällby.
Nu skulle det bli ändring. IFK skulle satsa för att lyfta i tabellen, men det blev aldrig riktigt så.
Målvakten Balázs Rabócki var en av de tyngre värvningarna. Han spåddes en intressant framtid och kom för sin första riktigt stora chans utanför Ungern. I Sportens serie "Stjärna på sin tid" berättar han nu om tiden i stan, både de roliga men också de jobbiga minnena.
Och vad som hände efter att han lämnat Norrköping.
Via en av hans vänner, István Kislorincz, som är manager för fotbollsakademin på Brooke House College i Leicestershire i England och som lade ut en bild på Twitter från den förre IFK-målvaktens besök där 2017, lyckas vi få kontakt med Rabocki.
Från hemmet i Törökbálint, där han bor med sin fru Brigitta och barnen Szonja, 13, och Dominik, 7, minns han tillbaka:
– Jag har blandade känslor ... Å ena sidan stod jag själv i en helt ny värld vid 23 års ålder när jag flyttade till Sverige, det var inte lätt. Å andra sidan, efter ett tag när jag lärde mig att prata lite svenska började lagkamraterna öppna sig mer mot mig och det hade effekt på mitt dagliga liv också. Allt blev enklare och jag fick vänner. IFK var en familjär klubb med många vänliga och hjälpfulla människor. Efter att jag hade lämnat Norrköping kände jag en tomhet i hjärtat under en lång tid, jag tror det säger det mesta.
Vilka är dina bästa minnen?
– Jag kan inte peka ut en särskild match. Efter att jag hade lärt mig rytmen i svensk fotboll tycker jag att jag hade många bra matcher. Om jag ska välja någon är det mot AIK borta eller den mot Djurgården i Norrköping inför de fantastiska IFK-fansen där jag fick spela mot Kim Källström.
Säsongen som sådan blev dock inte vad varken Rabócki eller IFK hade tänkt sig. Satsningen ledde ingenstans och laget hade det tufft i allsvenskan. Man låg i botten hela året egentligen och även om Balázs själv fick många lovord och stred tappert som sista utpost räckte man inte till.
– Mitt värsta minne är definitivt när vi åkte ner i superettan. Jag kunde inte tro att det kunde hända. Jag kom till Norrköping som ungersk mästare så det var en hemsk känsla som fortfarande gör ont.
I den sista omgången, i Sundsvall, en lördageftermiddag i slutet av oktober behövde IFK vinna för att ha chansen att rädda det allsvenska kontraktet. Men det blev "bara" 1–1. Tommy Bergersen gav hemmalaget ledningen efter 17 minuter. Patrik Kieback kvitterade visserligen strax innan pausen men närmare än ett stolpskott av Jojje Karathanasis kom man inte i den andra halvleken.
– Det var en hemsk erfarenhet. Jag kände mig ledsen för alla lagkamrater. Jag kände deras smärta också, precis som jag kände för alla supportrar. Samtidigt fick jag veta att FC Köpenhamn var intresserat av mig, men jag kunde inte riktigt känna någon glädje för det då, berättar Balázs Rabócki som vann NT-sportens Spårvagnsliga den säsongen men samtidigt fick uppleva ett tungt slut på året.
Minnet är att du personligen var väldigt arg och besviken, även om du bara hade tillhört klubben ett år tog du det hårt?
– Ja, eftersom jag känner mig som en person med ett samvete och som vill ta ansvar. Som spelare kan man inte bara tänka på sig själv utan man måste även tänka på den klubb och det lag som man tillhör. Vårt lag trodde inte att det ens skulle kunna hända, så det var en chock som både jag och vi alla kände efter sista matchen.
Innan tiden i IFK hade Balázs Rabócki varit en kort period hos österrikiska Salzburg där Hasse Backe varit tränare. Men flytten till Norrköping var det första riktiga utlandsäventyret.
23 år gammal skulle han ta nya steg i karriären.
Hur var det att flytta hit så ung?
– Jag var bara en kort testperiod i Salzburg så IFK Norrköping var min första klubb utanför Ungern. Det var väldigt svårt i början. Det tog ett tag för mig att passa in i laget, hitta rätt i svensk fotboll och språket var svårt också. Men med tiden kände jag mig mer och mer bekväm och då blev mina insatser bättre och bättre också.
2002 var på många sätt en annorlunda säsong så tillvida att IFK slet i botten av tabellen, men ändå kom publiken som aldrig förr till Idrottsparken. Publiksnittet det året låg på 10 957 personer och fotbollen var het i stan.
Balázs Rabócki blev en favorit bland fansen.
– Det är bland det svåraste som utländsk spelare att förtjäna den respekten. Jag känner fortfarande för IFK-fansen. De var fantastiska! De stod bakom mig och oss hela tiden. Det var alltid viktigt för mig att ha en bra relation med dem var jag än spelade. Jag pratade alltid med dem var vi än träffades, på Trädgårdsgatan, i affären eller på arenan ...
På tal om det, en kollega träffade dig precis när du hade flyttat till Köpenhamn och då pratade du just om hur mycket du saknade Trädgårdsgatan ... Gör du det fortfarande?
– "Saknar" är kanske fel ord, men jag och min fru (Brigitta), som jag levde med även i Sverige, pratar ofta om Norrköping och Trädgårdsgatan. Vi har berättat många historier om livet där för våra barn. Det är härligt att tänka på Norrköping, arenan, lägenheten på Trädgårdsgatan och en ungersk familj som hjälpte oss mycket. Efter att vi flyttat besökte vi vänner i Norrköping och Finspång en gång, men sedan har vi inte varit där.
När IFK hade ramlat ur allsvenskan hamnade Balázs Rabócki i ett dilemma. Han hade kontrakt med IFK men att ta karriären ner i Sveriges näst högsta serie var inte vad han hade tänkt sig.
– Att lämna var både svårt och lätt. Det var svårt eftersom jag kände för klubben väldigt mycket, jag skämdes för att jag höll på att förbereda mig för att lämna när vi hade åkt ner i superettan. Mitt hjärta sa att jag skulle stanna i IFK och hjälpa dem tillbaka. Men å andra sidan, när man får ett bud från en så stor klubb som FC Köpenhamn måste man lägga känslorna åt sidan. Man måste ta ett beslut och det var det jag gjorde också.
I Köpenhamn fick Rabócki konkurrera med bland annat svenske Magnus Kihlstedt om platsen som nummer ett. Det blev 63 matcher på tre säsonger totalt.
– Jag hade en bra tid där också. Jämfört med Norrköping så är Köpenhamn annorlunda. Det är en stor stad och FCK är en storklubb. En av de största i Skandinavien. Så det var inte lika familjärt, men alla var snälla mot mig och vi trivdes där också.
2005 flyttade Rabócki sedan hem till Ungern igen (FC Sopron) innan han spelade en säsong i holländska Vitesse Arnhem. Karriären avslutades 2009 via två säsonger i Budapest Honvéd.
– I Holland blev det tyvärr inte så mycket speltid. Jag gjorde bara två matcher för Vitesse. Jag fick jobba med kände tränaren Aad De Mos men kände ändå att jag inte ville fullfölja kontraktet och lämnade efter en säsong. När jag inte fick chansen blev jag rastlös och ville vidare.
Var det ett lätt val att sluta?
– Sista åren i Ungern var jag väldigt trött mentalt. Jag hade spelat fem år utomlands, fem år i proffsligor på betydligt högre nivå än den ungerska. Jag kände inte motivationen längre och ville inte spela vidare bara för att. Många spelare i Ungern, och säkert i andra länder också, motiveras av pengar och bryr sig inte om att de egentligen är trötta på att spela fotboll. De fortsätter för pengarna men jag kunde inte göra det. Det är inte jag.
Ett nytt liv lockade mer. Balázs Rabócki var färdig med fotbollen. Istället sadlade han om helt – och började jobba som polis i hemlandet.
– Jag jobbade som det i tre år. Det var väldigt intressant. Jag jobbade som trafikpolis och som säkerhetsvakt på Hungarian Dignitary Protection Service, som är en del av den ungerska polisen. Jag var vakt utanför EU-parlamentet en gång. Men fotbollen är mitt liv. Därför gick jag tillbaka till fotbollen och sedan 2013 har jag jobbat som målvaktstränare för olika ungdomslag och även seniorlag i både första och tredje divisionen, berättar Rabócki och fortsätter:
– Jag har grundat och varit ledare på två målvaktsskolor och ett tag jobbade jag även i Förenade Arabemiraten (Al-Wahda Academy) som målvakstränare. Sedan två år tillbaka är jag även expertkommentator på en ungersk tv-kanal som sänder Premier League.
Är du nöjd med din karriär totalt sett?
– Det beror på hur man ser på det. Den kunde ha blivit både bättre och sämre. Den största besvikelsen är att jag aldrig kom till någon ännu större klubb än FCK. Jag hade alltid drömt om att få spela i England men det blev inte så. Å andra sidan var min dröm sedan jag var barn att få spela för det ungerska landslaget och det lyckades jag med. Jag spelade två landskamper med Lothar Matthäus, den tyska legendaren, som förbundskapten. Så totalt sett kan jag ändå vara nöjd. Jag var aldrig någon stor talang men väldigt träningsvillig och ödmjuk.
Har du någon kontakt med någon i IFK Norrköping idag?
– Tyvärr inte. Jag kollade på deras hemsida och det var bara två personer kvar sedan jag var där, Tony Martinsson och Dale Reese. De hjälpte mig båda mycket då. Jag tänker på många andra också från den tiden, Filip Apelstav som var min vän och rumskompis på alla matcherna. Det vore kul att höra av honom igen. Jag kollar på den allsvenska tabellen ibland och det händer att jag tänker tanken att få komma tillbaka dit en dag, kanske till och med för att jobba för IFK igen.
Såg du förresten att de vann SM-guld 2015?
– Min första tanke var att det var en slags kompensation för klubben, spelarna och fansen för det som hände när vi åkte ur 2002. Jag blev väldigt glad för det.