Dagen innan vi ska ses ringer Fredrik Åström upp.
"För att ställa in", hinner jag tänka.
Inte alls.
– Håll inte tillbaka. Skriv det jag berättar. Jag är redo att dela med mig, säger "Lillen" och när vi träffas, ett dygn senare, kastas alla filter åt sidan.
Den tidigare Sylviaprofilen, en av stadens allra mest sevärda spelare under sina många år i klubben, kastar sig ut huvudstupa och delar med sig om en karriär som tidigt innehöll ett ohälsosamt förhållande till alkohol.
Som senare i livet handlade om ett mångårigt drogmissbruk.
En kamp mot psykisk ohälsa, ansträngda relationer och en medveten krasch med bilen där Åström var i ett så pass dåligt skick att han inte brydde sig om utgången.
– Jag vill att folk ska förstå. Jag kommer inte kräva det, och det stör mig inte om de inte gör det, men det är många som jag vill säga förlåt till, säger Fredrik Åström.
När Sylvia var uppe i superettan var den vänsterfotade mittfältaren en nyckelspelare. Inte bara för vad han visade upp på planen med fötterna. Fredrik Åström hördes och märktes lika mycket för vad han sa, ibland lite väl mycket – enligt tränare och domare.
– Jag vet inte om den stämpeln var rättvis alla gånger och alla kan inte vara likadana, menar Åström.
– Ser jag tillbaka så var jag den som var seriös med fotbollen i mitt gäng, men jag ville även ha delen med kompisarna. De pluggade eller jobbade. Då kan man festa, men är du fotbollsspelare på elitnivå då är du det sju dagar i veckan. Punkt slut. Jag har alltid varit en rastlös själ. Orolig. Sökande. Jag har haft det bra, träffat och umgåtts med bra personer men det har inte räckt.
Vad har du saknat?
– Jag var rädd, tro det eller ej. Självförtroendet och självkänslan har aldrig varit på topp. Trots fasaden utåt. Jag har varit fruktansvärt rädd att inte vara omtyckt. Att inte göra rätt saker. Jag har gått tillbaka och funderat mycket. Någonstans tror jag att jag förstod ganska tidigt och ville vara alla till lags.
När elitkarriären var över lämnade det också ett tomrum.
– Under åren i Sylvia hade jag någon form av identitet. Vi fightades med IFK. Det skrevs i tidningarna. Det hypades lite mer än vad det gör nu. Vi var inte långt ifrån IFK, sportsligt. Vi möttes ju. Fotbollen och karriären tog inte den fart jag hade hoppats och trott på, men i efterhand är det inte ett dugg konstigt. Dels så var alkohol inblandat, inte så att jag satt och krökade ned mig flera gånger i veckan, men du kan inte dricka som jag gjorde och spela på elitnivå.
Ångrar du att du inte gav fotbollen en mer seriös chans?
– Nu har jag försonats med det, men det tog väldigt lång tid. Om jag hade gjort si eller så. Om jag hade haft en annan tränare. Jag var bra på att hitta ursäkter, men jag förstår nu att jag var tvungen att göra min del. Det tog lång tid innan det plingade till i skallen. Det kan man applicera på mycket i livet. Du måste göra din del. Du kan inte begära att alla andra ska förstå hur komplicerad du är.
Fredrik Åström pratar hela tiden med en övertygelse i rösten. Ett lugnt tonläge där han får varje ord att betyda något.
Lyckas man kravla sig ur ett hål av den storleken som han gjort så är man märkt och Lillen bär på en hel del sår.
– Jag hade testat droger innan men det var en bit förbi 30-strecket som det eskalerade. En flykt. Jag tog mest amfetamin. Sedan blev det internetdroger som är åt det hållet. Jag blev lugn. Jag kände en sinnesro. Bara må bra. Känna ett lugn, en harmoni i kroppen. På så sätt förstår jag varför jag tog droger. Det tar inte lång tid innan det eskalerar. Huvudet i sanden. Har du pengaproblem – jag tar pengar och köper droger. Då mår jag ju bra. Jag kunde sitta i tre dagar och knarka, utan att äta och dricka.
Fredrik hör hur det låter och skakar på huvudet innan han fortsätter:
– Det är så korkat. Jag höll på under några år. Inte dagligen, men varje vecka. Det är inte så att jag var ute och härjade. Jag satt i en lägenhet i stället i tre dygn.
Det fanns så många tecken på att missbruket var på väg att ta över. Relationen till familjen testades. Skuldberget växte.
En vinterdag körde Fredrik med flit in i en telefonstolpe när han var på väg till jobbet.
– Jag visste någonstans att jag inte skulle dö. Jag körde i 50-60, men det blev en ordentlig smäll. Jag var trött. Hela den helgen hade jag hållit igång. Jag kände att jag inte skulle greja det. Det är så sjukt att det inte finns. Jag ville fly där också.
Visste du vad du gjorde?
– Jag vet att jag tänkte att om det kommer fram en älg så bromsar jag inte. Jag brydde mig inte för fem öre.
Det var ett rop på hjälp?
– Ja, absolut. 2016 skickade jag i mig en jävla massa tabletter. Det var också ett rop på hjälp. Jag fick återberättat av mamma att brorsan kom ned från Stockholm och han skrek när han fick se mig ligga där på sjukhuset. Då reagerade jag, minns jag. Det kändes att jag hade gjort honom ledsen.
2018 nådde Fredrik, vad han själv kallar det, botten. En drog- och alkoholdränkt resa till Tyskland blev vändningen.
Tioveckorsbehandlingen som följde var avgörande och första steget mot en omstart i livet.
– Under behandlingen matas man med ärlighet hela tiden. Hur viktigt det är. Bara att jag fullföljde den är stort för mig. I början var jag inte redo att få hjälp. Jag undanhöll saker. Ångesten som kommer när skiten ska ur kroppen...det är...för min del går det knappt att beskriva. Jag kom till en punkt där jag kände att det är bra nu och där måste jag vara ärlig.
Känner du ett sug?
– Nej, den känslan med lugn och harmoni i kroppen kan jag idag få på andra sätt.
Hur?
– Livet som jag förkastat tidigare – Svenssonlivet. Tidigare har jag sagt att det är ingen som vill leva med någon för resten av livet. Är det för att jag själv inte hade träffat rätt? Garanterat. Jag mår bra av att gå och handla och överraska Ida, min sambo, och mina bonusbarn med att laga mat. Öppna kylskåpet efter att man varit och storhandlat. Jag tog ett foto på det häromdagen, på ett fullt kylskåp.
Som före detta missbrukare finns det risk att ramla dit igen?
– Det finns gemenskaper runt om i Sverige som man kan prata med. Jag har kompisar som varit inne i samma sväng. Det, när vi pratar, blir på ett annat sätt. Skammen kommer alltid finnas kvar i mig. Den kommer aldrig att försvinna. Att berätta om såna grejor, att jag tog bilen och körde in i en telefonstolpe. Jag kräver ingen förståelse från någon som inte varit där, men att prata med någon som varit i samma situation – de höjer inte på ögonbrynen.
Dottern Maja kom till världen för 15 månader sedan och nyligen slutfördes utbildningen som gör Fredrik till friskvårdsmassör.
– Det är något jag tänkt på i 25 år men inte riktig tagit tag i. I sommar har jag varit drogfri i tre år. Det känns som det är tio. Jag kan hitta en tillfredsställelse i att gå ut och springa. Jag hittar ett lugn i andra saker. Laga mat. Gör saker med Maja.
– Relationen till brorsan och mamma är bra, men den var testad. Skulle jag ta ett snedsteg så tar det inte en vecka att återvinna deras förtroende. Gångra det med 100.