My Cato är allsvenskans yngsta kapten.
Allsvenskans yngsta kapten blev verkligen en ledare för sitt lag.
När Spårvagnsligan 2023, vår egen betygsättning, summeras toppar My Cato med 6,33 i snitt.
Det blir ytterligare ett kvitto på ett fantastiskt år. 21-åringen från Eneby BK kan även bocka av debut i U23-landslaget, utmärkelsen Årets spelare från Sveriges Elitdomare, en av tre nominerade till Årets genombrott i damallsvenskan – och nationaldagstalare.
– Jättekul med allt. Det här är min bästa säsong hittills, men det är kul att föreningen också uppmärksammas. Jag har höjt min lägstanivå och mina offensiva kvaliteter. Jag har vuxit av att få bära bindeln, ta ett extra ansvar och bli en ledare. Jag har också blivit starkare i kroppen, men även mentalt, säger Cato.
Hur var det att vara nationaldagstalare?
– Det var ett stort och ärofyllt uppdrag och det var fint att få tala från hjärtat. Jag är oerhört glad att jag gjorde det. Jag ville väl främst få fram allt det jag har gått igenom. Man ska drömma stort och man kan nå dit man vill, oavsett vad.
My Cato som talare på nationaldagen.
Det ligger ett par riktigt kämpiga år bakom den My Cato som vi har sett blomstra i IFK i år. Hon testade vingarna tidigt med Kvarnsveden i elitettan och Linköping i allsvenskan men tvingades jobba sig igenom tuffa perioder där för att komma dit hon är i dag.
– Jag har inte haft en spikrak resa hit och har nog inte haft bästa självförtroendet under alla år. Jag har hela tiden letat fel i det jag gjort i stället för att kolla på det jag faktiskt gör bra, säger hon.
Hon är väldigt öppen med det här.
– Jag har inte mått bra under alla mina år som fotbollsspelare. Jag har haft körtelfeber och var nära att sluta med fotboll. Hjärnskakningen i Linköping tog också otroligt hårt på mig. När man är så pass djupt nere och mår så dåligt går det ut över maten också. Då var jag långt nere på botten överallt, säger Cato som tappade mycket i vikt under den tiden.
My Cato.
Körtelfebern drabbade henne från 15 års ålder och två år framåt. Mjälten tog stor skada och supertalangen som älskade fotboll fick helt plötsligt inte komma upp i puls överhuvudtaget.
Nu kan My Cato se tillbaka på de tuffa åren med stolthet. Hon övervann både de fysiska och psykiska svårigheterna, mycket tack vare samtal om den mentala hälsan, och har tagit sig igenom stormen. Som en starkare person.
– Det är just de grejerna som har format mig till den jag är. Jag är oerhört tacksam att jag har gått igenom allting som jag har gjort. Jag har behövt jobba mycket med mig själv och har gått till idrottspsykologer, både i Kvarnsveden, i Linköping och med Daniel Ekvall här i år. Det har gjort att jag har hittat mig själv mer och är väldigt trygg i mig själv nu, berättar hon.
My Cato (och Ebba Handfast) jublar med U23-landslaget.
My Cato sitter på långtidskontrakt med IFK tillsammans med stommen Sofia Hjern, Ebba Handfast och Wilma Leidhammar.
Men det förhindrar ju inte att andra klubbar också har noterat framgången. Man får nästan dra orden ur munnen på IFK-kaptenen här, men det framgår efter standardfrasen "ingen kommentar" att det ändå finns något.
– Det är nog min agent som har koll på sånt. Men jag har hört att det finns intresse och så, från klubbar runt om i Sverige och världen. Men just nu fokuserar jag bara på att vara kvar här. Vi har en bra resa på gång som jag absolut vill fortsätta vara med på. Jag har bara gjort en säsong i damallsvenskan än så länge. Jag vill fortsätta spela där ett tag till och jag gör det gärna i IFK Norrköping. Jag har inga planer på att ta mig ut i Europa eller något sådant än så länge i alla fall, säger hon.
Du kommer ha tid för det, om det fortsätter att rulla på.
– Det får man ju absolut hoppas. Nu känner jag väl själv att jag inte är redo heller. Jag har bara spelat i damallsvenskan ett år och jag vill fortsätta spela här i Sverige. Det är en bra liga och jag hoppas att den ska utvecklas ännu mer.
My Cato vann även den interna skytteligan med sju mål.
Just nu är det dock lite limboläge för My Cato. Hela säsongen har hon plågats av en tå- och fotskada som hon ännu inte har fått bukt med.
– Från början var det ett väldigt djupt sår mellan tårna, men jag har också som ett klick i foten också, med en nerv som är i kläm. Det kallas för Mortons syndrom och har blivit värre nu. Jag har precis tagit en kortisonspruta som vi ska låta verka och sen utvärdera. Om det inte hjälper får jag nog göra en operation.
Ändå har du haft ett så bra år?
– Ja. Det är klart att det har hämmat mig. När det var som värst kunde jag bara träna två–tre gånger i veckan, bara för att jag inte fick ta fler bedövningssprutor.