Islänningen som anslöt från Rosenborg i februari väntar fortfarande på att göra sin debut i IFK-dressen.
Knäskadan (skadat ledband) han hade när kom till klubben håller honom fortfarande borta från spel, men det går åt rätt håll och mittfältaren hoppas kunna vara med i kollektiv träning den här veckan.
– Ja, jag hoppas det och sedan bygga vidare därifrån. Jag har varit ute på planen nu nio-tio gånger och kört individuellt med "Florre" (Mathias Florén) och Jonas (Hellberg) och det känns bättre och bättre för varje gång. Det är väldigt nära hundra procent nu, säger han.
Det blir i så fall hans andra träning med resten av laget. Hans första pass, för en knapp månad sedan, tog slut redan efter en halvtimme. 24-åringen fick då hjälpas av planen efter att ha vridit till sitt skadade knä.
Där och då befarade "Gudi" det värsta.
– Jag var väldigt rädd för jag visste inte var det var. Jag tänkte med en gång att nu är det något allvarligt eftersom jag hade mycket mer smärta den gången. Men så var det bara en blödning. Det var inte så allvarligt, men vi lärde oss något av det, framför allt jag själv, för jag var ganska ivrig att komma i gång med kollektiv träning där.
Började du träna för tidigt den gången?
– Jag gjorde en massa tester och allt såg bra ut, men det hade nog varit förnuftigt att träna lite mer individuellt innan jag gick in i kollektiv träning. Jag får ta på mig det själv, för jag pressade dem lite att få komma med i träning så jag kunde komma spela träningsmatchen mot AIK där och var med i premiären nu. Det är sådant som händer och man får lära sig av misstagen.
Gudmundur följde premiärmatchen mot Hammarby från läktaren och var imponerad av både spelet och inramningen.
– Jag tyckte att det var jättebra. Vi höll i bollen bra vilket är viktigt för oss. Första halvlek var riktigt bra, sedan blev vi lite försiktiga och slarvade en del sista 20-30 minuterna och det är vi missnöjda med, säger Thorarinsson och fortsätter:
– Och det var sådan klass på inramningen. Jag är sjukt imponerad av supportrarna. Jag har ju spelat i Norge nu och den enda klubb som har ett sådant tryck på stadion där är Rosenborg. Det gör mig bara ännu mer sugen på att komma igång och spela. Det gör ont i hjärtat att se sådana matcher från läktaren för man vill ju vara med och kriga och hjälpa laget.