Slutsignal och tre poäng med hem från Guldfågeln Arena. Jag tror att jag hörde åtminstone tre–fyra vrål som lyfte mot den fortfarande sommarvarma Kalmar-himlen när domare Glenn Nyberg blåste av matchen – och det visade väl ändå vad det här betydde för de vitklädda på planen, må vara att det var allsvenskans nästjumbo man mötte.
Det har handlat om förluster, dåliga insatser, okej insatser som ändå inte lett någonstans och domslut emot. Och så, som toppen på moset, rubriker om frustrationen inom gruppen och en manager i Jens Gustafsson sammankopplad med IFK Göteborg.
Den här kvällen får rubrikerna dock enbart handla om en seger igen. Det som IFK skämde bort sina fans med under den charmanta starten på allsvenskan men som försvann i ett ras modell större under sommaren.
Såklart att tvivlen börjat ta tag i de flesta runt Peking, det är bara naturligt.
Den här gången såg det dock ut som att man hade bestämt sig.
Det började med en trevande inledning men efter ungefär en kvart på Guldfågeln Arena var det IFK som tog tag i matchen. Man skapade en hel del lägen och kunde ha gjort mer än de två mål som det blev före halvtidsvilan. Kalmar hotade egentligen ingenting alls. Så långt var det inte mycket att orda om.
Efter pausen sattes dock IFK på prov nästan omgående. Rasmus Lauritsen ut tidigt, ommöblering i backlinjen och ett Kalmar som växte in i matchen. Som skapade lite tryck bitvis men där IFK stod emot helt okej ändå även om det kändes skakigt emellanåt. Där syntes det ibland att självförtroendet inte är vad det har varit, men tack vare ett par vassa parader av Isak Pettersson, och ett hårt slit framför honom, behölls nollan.
Den var nog så viktig med tanke på hur det läckt bakåt på slutet.
Det IFK som stämplats med kris är nu, hastigt och lustigt, inte mer än två poäng från andraplatsen – och framför allt gav man sig själva chansen att reda upp den här säsongen som var på väg ifrån laget.
Den effekten trodde man i och för sig att segern mot IFK Göteborg för några omgångar sedan också skulle ha ...
Individuellt var Ísak Bergmann Jóhannesson återigen riktigt bra. Läge att påminna igen om att han bara är 17 år. Förra veckan gjorde han U21-landslagsdebut för Island, det pratas redan om A-landslaget och i allsvenskan är han på den här nivån.
Där har IFK en spelare som inte lär bli kvar inom svensk fotboll alltför länge om han fortsätter spela så här. Det ryktas om Juventus ögon på honom redan nu ...