Det är inget snack om att starten av fotbollssäsongen 2020 gett en tydlig sak så här långt:
I Norrköping måste man ha gjort något rätt av det långa ofrivilliga uppehållet som blev i samband med coronautbrottet. Det är förvisso tidigt än, men facit är ändå att IFK varit bäst i allsvenskan så här långt med tre raka segrar. Laget har sett färdigt och förberett ut.
I division 1 norra har även samarbetsklubben Sylvia imponerat. Också med tre raka segrar, senast på söndagskvällen då man avslutade midsommarhelgen med ett sent segermål av mittbacken Robin Frej.
Stefan Hellberg är assisterande tränare i IFK, numera också med en roll att vara en länk mellan akademin, där de unga talangerna finns, och A-laget. Om de båda lagens starter säger han:
– Om man ser för IFK:s del så kan man säga att om vi hade startat i april så hade vi nog inte haft tre raka segrar. Det var den typen av spelare som var borta tidigt, som Simon Thern, Filip Dagerstål, Christoffer Nyman och vi hade inte Eric Smith då heller. Vi var ett helt annat lag då.
– Vi har haft tid att fila på massa nya saker, vilket jag tror är en viktig del. Sylvia har också en bred trupp i år och jag tror, vilket Rickard Johansson (tränaren) kan svara bättre på, att de också haft en fördel av att kunna ha bättre träningar.
Ni har utnyttjat det här uppehållet som blev på ett bra sätt?
– Det tycker jag man kan säga, både fysiskt och även rent fotbollstaktiskt. Det var nästan en fördel att det var de äldre som var borta tidigt, de yngre spelarna har haft en lång tid på sig att jobba utan någon laguttagning att förhålla sig till. Sedan har vi fortfarande inte en lika bred trupp som en del andra lag, så det kommer att bli tufft att hantera det med det täta programmet som blir.
Hittills har IFK kunnat spela på med ungefär samma startelva i tre matcher i rad. Det kommer att bli en balansgång där under den här säsongen, för att hålla så många som möjligt fräscha och att matcha laget på rätt sätt.
Det gäller både för IFK och Sylvia.
Utan U21-matcher (serien ställdes in) kommer samtidigt inte alla att kunna matchas på samma sätt vid sidan av A-lagens seriespel.
– Det skapar en del nya problem, en del kommer ligga på en väldigt hög belastning och många kommer ha en betydligt mindre belastning, säger Hellberg.
Vad blir avgörande för att bibehålla det här?
– En del är naturligtvis att de unga spelarna är beredda att ta den speltiden de får, både inhopp men även från start. På så sätt är det nästan skönt att en sådan som Alexander Fransson stått utanför än så länge, det är en klasspelare som kan komma in. Men vi är beroende av att vi får en fortsatt utveckling på de unga, säger Hellberg och fortsätter:
– Vi var jättebra ifjol när vi spelade i Europa samtidigt. Vi är vana vid många matcher. Men om spelare går sönder är den delen jätteviktig. Att man får byta fem spelare ger en fördel på så många sätt. Det är något jag hoppas att man kan behålla även i längden.
Om man ser just på Sylvia som är i toppen av division 1 nu, vore det bra för den totala utvecklingen om laget gick upp i superettan?
– Idag är det inte riktigt lika många unga spelare i Sylvia som det har varit, men där bygger vi i grunden på spelare som ska vara från den egna verksamheten. Meningen är att dels ge unga speltid men även att skapa förutsättningar för fler att bli elitspelare utan att alltför tidigt behöva byta stad. Många har gått den vägen med Ken Sema som det tydligaste exemplet.
– Det bygger på att vi har så pass bra ungdomsverksamhet, grunden ska vara Norrköpingsbaserad. Jag skulle inte säga att Sylvia är redo idag, om jag ska vara objektiv är man inte riktigt där än, men långsiktigt vore det fantastiskt om vi kunde ha Sylvia i superettan. Ju fler bra fotbollsspelare i stan, desto bättre är det.
I samband med att IFK organiserade om i vintras fick även Stefan Hellberg en delvis ny roll. Som assisterande tränare har han just lite extra ansvar för de unga spelarna från akademin, via Sylvia och upp i A-laget.
– Det känns naturligt. Det har skett en sådan utveckling inom fotbollen, med den tid som de andra lägger ner på detaljer. Det är bara att inse att den tiden är förbi, säger Hellberg.
– Nu kan jag jobba lite extra med unga spelare, IFK:s framgång har också byggt på att vi sålt spelare. Det där är intressant. Om du kollar 80-talisterna så är det Patrik Jönsson som kom fram, Telo (Christopher) också men han tillhör nästan mer det gänget som är nu. Bland 90-talisterna kan du däremot nästan räkna upp sju–åtta landslagsmän och det är den grunden som har lyft IFK. Om vi skulle få noll utdelning på de som kommer upp nu så är det tveksamt om vi är ett topplag om två–tre år.
Stefan Hellberg jämför med det lag som vann SM-guld 1989 och den utveckling som följde då.
– Det var uppbyggt på Norrköpingsspelare. Efter guldet kunde man värva bättre spelare och i nästa läge till och med ta en sådan som Janne Eriksson från AIK. Men det kom inte fram några egna och det räckte till att i fem år vara med bakom IFK Göteborg. Sedan följde åren med många utländska spelare, många olika tränare och 20 jobbiga år i superettan. Man måste veta hur lätt det är att hamna där igen.
Hur ser du på akademin i stort, är det många med potential där som kan ta de här kliven?
– Den viktigaste egenskapen idag är att orka träna på nivån som krävs. Den drivkraften är avgörande. Vi har jättemånga som kan bli allsvenska spelare. Vad det handlar om för IFK är att veta varför man är där man är. Om inte Arnór (Sigurdsson) fått chansen när Daniel Sjölund kanske var ett bättre alternativ på kort sikt hade han inte blivit så bra just då, vi hade inte sålt honom för så många miljoner och vi hade inte kunnat värva spelare som Sead (Haksabanovic).