Lovisa Gustafsson är helt återställd efter sin ryggskada och väntar på sin första start i allsvenskan.
Tio minuters snack med Lovisa Gustafsson är aldrig tråkigt. 28-åringen från Dalarna har skinn på näsan och svar på tal på det mesta.
Vi kan börja med det mest akuta: IFK:s sällsynt dystra svit på åtta raka förluster.
Laget har alltså inte plockat en enda poäng sedan den 23 april. Drömstarten är uppäten och inför torsdagens sexpoängsmatch borta mot Örebro riskerar IFK att ramla ned på kvalplats.
Lovisa har koll på tabelläget och skakar på huvudet åt de mörka siffrorna.
– Åtta raka förluster har jag aldrig varit med om, konstaterar hon på läktaren inför onsdagens träning.
Det är ett speciellt möte nu mot Örebro. Vad tänker du?
– Vi har så mycket kvar men självklart är det en viktig match när vi möter ett lag som är ungefär där vi är i tabellen.
Kan man leva med åtta raka förluster med tanke på att ni har mött bra lag och ändå spelat bra? Eller är det bara irriterande?
– Det är nog lite irriterande. Det är jobbigt och man skulle kunna deppa ihop totalt men samtidigt tar vi det ändå rätt så bra. Men det är klart vi skulle ha tagit poäng. Just det här att man förlorar med uddamålet, jag hatar det. Jag förlorar hellre stort och tänker "fan vad de var bättre", än att det är så här hela tiden. Jag hatar det alltså, säger Lovisa medan det blixtrar från ögonen.
I förra matchen kunde ni ledat med 2–0 och sen gjorde Kristianstad 0–1 i stället.
– Ja. Precis. Det känns ju som att vi har otur hela tiden. Vi har verkligen stolpe ut, de senaste matcherna i alla fall. Vi ska inte vinna, känns det som. Men jag hoppas det vänder snart. Vi har varit ett höstlag varje år så jag hoppas vi är det i år också.
Det har inte varit Lovisa Gustafssons vårsäsong på det personliga planet heller. Lagets tidigare skyttedrottning skadade sig i ryggen direkt när träningen skulle dra igång i januari och därefter har det varit en lång väg tillbaka.
– Nu är det ett minne blott så det är jätteskönt. Men det har varit en tuff period, både under skadeperioden och även nu. Men nu blickar jag bara framåt. De senaste fyra–fem veckorna har jag känt att "nu är jag tillbaka liksom", säger hon.
Sex inhopp har det blivit hittills. De flesta väldigt korta.
Känner du att du är mogen för mer?
– Ja, det gör jag verkligen.
Du vill starta?
– Absolut, om jag får chansen skulle jag ta den. Men jag känner väl att jag hade velat haft ännu mer minuter än vad jag har fått. För att komma in i det. Det räcker inte att träna och göra det bra, jag måste ju få speltiden också. Det känner jag väl inte riktigt att jag har fått. Det var väl nu senast som jag nuddade bollen. De andra matcherna har jag inte ens fått göra det. Det är svårt men det är ju som det är. Det är bara att acceptera det.
Är det svårt att acceptera det?
– Nja. Men det är klart, man vill ju vara på planen. Speciellt när man känner att man kan göra nytta. Jag vet ju att jag kan göra något när jag är på planen, om jag får lite tid. Jag har känt mig redo ett tag så det har varit surt.
Snackar du med Tor-Arne (Fredheim, managern) och får någon förklaring eller håller du det för dig själv?
– Det har varit lite både och. Det har varit lite perioder när vi inte har pratat alls och sen har vi pratat också.
Du är kvar i alla fall. Du har inte tjurat ihop och stuckit.
– Nej, nej, nej. Jag vinner ingenting på att deppa ner mig och må piss. Det är bara jag som förlorar på det. Jag känner bara att jag fokuserar på mitt. Jag kan inte påverka hans beslut.
Det är många offensiva spelare som han har att laborera med och alla får inte speltid.
– Precis. Så är det absolut. Jag säger inte att jag ska starta i någon av de här matcherna. Jag känner bara att jag hade velat ha lite mer minuter.
Av det du ändå har sett, och fått uppleva på inhoppen, hur skulle du säga att nivån på allsvenskan är? Är det ändå överkomligt?
– Ja, det är det. Det är klart att man märker att vissa spelare har lite mer spetskvaliteter. Det är vassare spelare på fler positioner. Men samtidigt, om man kommer in i tempot så är det inte så stor skillnad. Jag tycker att alla vi (i IFK), vi har ju det här, vi måste bara få in vanan liksom. Det här med allsvenskan och den här nivån. Jag känner inte så stor skillnad på de här backarna jag möter nu jämfört med elitettan men sen är det kanske lite skillnad med topplagen, Häcken och de här.
Är det här din tyngsta säsong individuellt?
– Nej. När jag var yngre satt jag en del på bänk också. När jag spelade för Östersund i elitettan för sju–åtta år sedan hade jag också en lång skadeperiod. Jag drog av muskeln i framsida lår då. Men det är klart att det har varit extra frustrerande eftersom jag har haft så jävla ont i ryggen alltså. Och just för att jag kom hit för att spela allsvenskan. Jag har varit med på hela resan och det enda jag ville var att spela första matchen. Och sen skadade jag mig första träningen efter uppehållet. Det är det som har varit det jobbiga.
Lovisa Gustafsson gjorde sin Fighter-tatuering när hon var 19 år.
Lovisa Gustafsson verkar bra på att bita ihop och spotta i nävarna. Tatueringen på insidan av vänstra överarmen ger också en vink om det. Hon drar undan träningströjan så att hela ordet "Fighter" syns tydligt.
– Jag gjorde den när jag var 19 år, berättar hon.
Vad betyder den för dig?
– Typ att aldrig ge upp. Jag är väl en fighter på planen också och rent allmänt.
Det passar bra för hur läget är nu?
– Ja. Aldrig ge upp.