Kommer ni ihåg Shpetim Hasani? Klart ni gör.
Den snart 40-årige anfallaren spelade för IFK Norrköping säsongerna 2010–12 och gjorde 25 mål på 75 matcher.
Karriären rymmer så mycket annat med spel i bland annat Degerfors, Kalmar, Örebro, Sirius, Sundsvall, Nora och Karlslund.
Det har också blivit fem landskamper för Kosovo samt ligaspel i både Turkiet, Kosovo och Polen.
Efter två år som spelare i Mariebergs IK lade han av i fjol, men lockades tillbaka som huvudtränare i division 4-klubben till den här säsongen.
Nu kan han också addera målvakt på sitt långa cv. Han fick rycka in på den posten i bortamatchen i Distriktscupen mot Stene IF där det blev succé. Laget vann med 3–1 och Hasani släppte bara in en bonusstraff.
– Jag stod faktiskt matchen innan också. Matchplanen var att pressa högt upp så jag slapp få så många skott på mig. Grabbarna gjorde ett hästjobb och jag fick bara två skott totalt emot mig på båda matcherna, berättar han.
Jag antar att det är skador på målvaktssidan?
– Ja. Vår ordinarie målvakt drog korsbandet i fjol och har fått lite inflammation nu. Till i år fick vi en yngre målvakt från Forward men han skadade sig också. Vi har tre lite yngre målvakter också men de är inte redo för seniorfotboll än. Då tänkte jag att det är bättre att jag står. Om det skiter sig så kan jag stå för det och ta det. Men nu har vi ytterligare en målvakt på gång från Syrianskas U19-lag så förhoppningsvis behöver jag inte stå mer.
Shpetim Hasani är numera trebarnsfar och sedan fyra år tillbaka jobbar han som resurs på en skola i Nora. Det blev ett naturligt steg att svänga om från spelare till tränare.
– Jag har Uefa B-utbildning och tanken är att jag ska göra A också men det är lite svårt med tiden när man har tre små barn hemma, säger han.
Hur är det att vara tränare då?
– Det blir ett helt annat perspektiv.När man var spelare kom man och tränade en och en halv timme och sen var man fri. Nu är det allt annat med planering, träning, ta hand om spelarna och alla diskussioner. Det är som ett heltidsjobb.
Hasani minns IFK-åren med glädje.
– Det var en fantastisk tid och jag bär med mig många minnen. Mitt första år (2010) var jag med och gick upp i allsvenskan. Jag har fortfarande kvar kompisar där och jag kommer på besök ibland. Jag var varit och kollat på några IFK-matcher också, säger han.