37-åringen slutade spela fotboll i höstas. Efter en karriär i Norrköping, Bulgarien, Österrike och Tyskland återvände han till moderklubben Akranes även om det sista fotbollsåret avverkades i Valur.
Gardar Gunnlaugsson är en man med många järn i elden och han verkar inte vara den stillasittande grubblaren. Han har fem barn med fyra olika kvinnor och nu satsar han heltid på det nya jobbet som försäljare åt det italienska företaget Gili Creations.
– Jag har mycket ambitioner i livet och nu kan jag överföra det från fotbollen till jobbet. Det känns bra att veta vad man ska göra i framtiden. Det är jätteroligt och man får resa mycket, men inte just nu då. Jag höll på med det här de sista tre åren när jag spelade också. Vi gör möbler och interiör, speciellt till hotell. Innan covid kom skulle jag faktiskt flytta till Italien också och lära mig mer på kontoret. De vill att jag tar över Skandinavien-marknaden så då kan jag även jobba i Sverige, berättar han.
Precis som förr med andra ord, även om det handlade om fotboll på den tiden. Gardar Gunnlaugsson kom till IFK Norrköping sommaren 2006 och lämnade för bulgariska CSKA Sofia två år senare.
Han kamperade bland annat ihop med landsmannen Stefan Thordarson och hann göra avtryck på den korta tiden. 30 mål på 49 matcher skojar man inte bort.
Gardar Gunnlaugsson blev skyttekung i hela superettan med 18 mål 2007 och var självklart en stor bidragande orsak till avancemanget.
– Det var jättekul att bo där. Jag tycker Norrköping var en jättebra stad och folk var underbara. Det gick bra i Sverige också. Men min fru som jag hade då ville flytta bort, haha. Norrköping var för litet för henne, säger Gardar om mode- och modellstjärnan Ásdís Rán Gunnarsdóttir.
Hösten innan hade det dock firats rejält på Tyska torget efter den allsvenska återkomsten.
– Det året var jätteroligt. Stämningen i gruppen var jättebra. Efter alla matcher som vi vann träffades vi på Bomullsfabriken. Supportrarna bjöd på öl efter varje match men det året drack jag inte en enda öl. Jag drack bara Red Bull, berättar Gardar och skrattar.
Det blev bra resultat på planen i stället?
– Ja, vi spelade jättebra. Det var inte alltid bara 1–0 heller. Vi hade ju Daniel Bamberg på mitten som var en fantastisk spelare och Thordarson med mig på topp. Vi var både tuffa och spelade roligt.
18 mål, det var väl din bästa säsong i karriären?
– Ja, jag tror det. Jag var också skyttekung på Island 2016.
På den tiden var IFK Norrköping en mindre främlingslegion med en brokig blandning utlänningar. Förutom Gunnlaugsson och Thordarson var det brassarna Bruno Santos och Daniel Bamberg, färgstarke Petru Racu från Moldavien, Simon Omekanda från USA, Leandre Griffit från Frankrike och norrmannen Eirik Dybendal.
Förutom Thordarson fick Gardar extra bra kontakt med backen Thomas Magnusson (senare Lindh).
– Vi var bästa vänner när jag bodde där. Vi håller kontakten och han var även här och besökte mig på Island för två år sedan. Det blev en jätterolig helg.
Flytten från Norrköping blev dock inte vad Gardar Gunnlaugsson hade hoppats på. Det blev tre kämpiga säsonger i CSKA Sofia, LASK Linz och Unterhaching innan flytten tillbaka till Island.
– Det var mycket skador, i ryggen. Det var tuffa år. Jag opererades 2011 och sen började jag spela med Akranes 2012, berättar han.
Är du nöjd med karriären?
– Ja. Man måste vara nöjd. Det går inte att tänka "om" hela tiden. Jag har en landskamp och har gjort mål i några länder. Jag är jättenöjd.
Saknar du fotbollen nu?
– Nej, inte så mycket. Innan covid kom brukade vi träffas och spela fem mot fem med gamla gubbar. Min bror, Eidur Gudjohnsen och några till, det är jättekul.
Akranes var det ja, Gardar Gunnlaugssons moderklubb och IFK:s isländska samarbetsklubb. Största stjärnan därifrån till IFK är Arnór Sigurdsson (nu CSKA Moskva) och nu spelar Ísak Bergmann Johannesson och Oliver Stefansson där.
– Min son Hektor är 15 år och jag tror han kommer spela med IFK snart också. Både Ísak och Oliver debuterade i A-laget när jag gjorde min sista match 2018.
Vad säger du om Arnór då?
– Min brorsa är hans agent och han kommer bli en stor stjärna. Redan när han var 16 år kunde man se vilken fantastisk spelare han var. Det var en dröm för en forward som mig att spela med honom. Han rörde sig ungefär som Bamberg 2007. Alltid framåt och stannade aldrig.
Det låter ungefär som Gardar Gunnlaugssons liv.