IK Sirius, IK Brage och Utsikten.
Mycket är oklart kring IFK Norrköping just nu, men vi kan i alla fall plita ned tre kommande tävlingsmotståndare i kalendern och det stilar tillfälligt en allt starkare allsvensk abstinens.
I regel träder längtan in samtidigt som de sista allsvenska priserna delas ut, skruvas upp med de första silly-ryktena och när kvalet är över är det på allvar en seriös klåda efter ett läckt spelschema.
IFK-hösten må ha varit grå och intetsägande, på gränsen till sorglig, men det förtar inte spänningen i omstarten och nyfikenheten i tränarjakten.
Vilken väg väljer IFK-ledningen?
Vad har man lärt sig efter två dikeskörningar, två kostsamma krascher, med Rikard Norling och Glen Riddersholm vid ratten?
Och vad säger städningen i truppen och nyförvärven om vilken inriktning som väntar?
Känslan ett svinkallt novemberslut är att det blir någon ur trion Kim Hellberg (bekant och spännande), Peter Wettergren (bekant och riskminimerande) eller Arnar Gunnlaugsson (främmande och isländskt) som tar över det här otacksamma uppdraget.
Möten pågår, utvärderingen av 2023 likaså och oavsett vem tränarvalet faller på så måste det bli rätt den här gången, personlighetsmässigt och sportsligt.
Det är press på Sakarias Mårdh och övriga ledningen där även Tony Martinsson behöver pricka rätt. Helst en fullträff i nivå med Häckens genidrag att ta in Per-Mathias Högmo eller i alla fall anställa en Christer Mattiasson som lyckas sätta en liknande prägel och lyft som han, efter en hel del om och men, lyckades få till.
Analysen efter Rikard Norling och Glen Riddersholm kan bindas samman på en rad punkter, den kanske främsta att båda tackade ja till ett jobb som visade sig vara något annat när de väl klev in på Parken. Klubben sålde in en produkt och förutsättningar som inte stämde överens med verkligheten.
Inget bra betyg till styrelsen vars självbild uppenbarligen inte är i synk med samtiden.
Hur befriande och välkommet det än är med nya ögon och andra idéer så är det en kortare väg för inkörda allsvenska tränare som Janne Andersson - nej, jag säger inte att han ska ta IFK igen - och Jens Gustafsson som inte kräver någon överdriven startsträcka eller riskerar att stupa in med skallen i en kulturkrock.
Samma sak gäller Kim Hellberg, som jag fortfarande anser är det klokaste valet och tack och lov satt inte IFK handlingsförlamat utan gav sig in i dragkampen.
Om det räcker återstår att se, men skulle en av landets mest hyllade tränare välja Kamraterna är det en vinst för spelare, supportrar och marknadsavdelning.
Hur jag än vrider och vänder på var IFK befinner sig och bäst tar sig framåt så landar jag i samma slutsats - gå på det trygga. Sök vad som fungerat innan med en klar spelidé, en vilja att fostra och satsa ungt (och eget), återvinn förtroendet med att staka ut vad ni vill stå för och inte bara låta en klubbstyrd förening som vill spela en framåtlutad fotboll vara flummiga uttryck.
Grupplottningen då? Här och nu är Sirius (gruppen fullbordas med Brage och Utsikten) tydlig favorit att ta hem förstaplatsen. Uppsalalaget med David Mitov Nilsson och Henrik Castegren har hemmaplansfördel och är svårslaget på Studenternas.
När lagen möttes i sista allsvenska omgången för ett par veckor sedan var det klasskillnad. Avslutningsstatistiken visade 20-3.
Har IFK närmat sig om ett par månader med sin nya tränare?