Det är en tisdagskväll i sena april. Utanför Suez Arena är det fullt av bilar och inne på området pågår det träningar till höger och vänster, för killar och tjejer, i alla möjliga åldrar.
Allt är som vanligt.
Samtidigt som ingenting är som vanligt.
Vi har nått maj och fortfarande har inget lag i Smedbys stora organisation fått spela någon match överhuvudtaget det här året. Precis som alla andra fotbollslag i närområdet. Coronarestriktionerna sätter stopp för det.
Ingen vet när det kan tänkas bli dags igen.
Sporten var i Smedby 27 april och hängde på deras anläggning i dryga timmen, för att snappa upp tankar och åsikter kring de speciella omständigheter som råder.
Vem trodde att det skulle bli så här när de första rapporterna kom om något suspekt virus från Kina?
Inte du, inte jag – inte heller Anders Tegnell.
Ett gäng tonårsgrabbar joggar förbi. Det är dags för träning med H17-laget som delar plan med H19-laget. Mattias Strid ingår i ledarstaben kring laget och svarar som följer på frågan om hur tillvaron är för hans lag:
– Väldigt speciellt är det. Vi kör ju fyra pass i veckan, och utan matcher blir det ju väldigt mycket slentrian. Det är svårt att motivera både spelare och oss ledare när en eventuell start skjuts upp gång på gång, säger Mattias Strid.
Senaste spelade matchen för laget var i oktober när förra säsongen avslutades.
– Vi får ha ett annorlunda upplägg. De här stora samlingarna med taktikgenomgångar går ju inte. Vi kör ju lite videoanalys, då får vi ta in två spelare i taget och titta på datorn, berättar Mattias Strid.
Trots den jobbiga väntan på matcher, så köper Mattias Strid rådande restriktioner rakt av.
– Ja. Jag jobbar ju inom skolans värld, även om jag inte är lärare. Jag vet ju hur smittspridningen är i skolan. Det finns ingen undre gräns. Restriktionerna som varit är rimliga, säger Mattias.
– Själva spelandet tror jag inte är så farligt. Däremot resorna, säg om vi ska åka tre timmar till Växjö i en buss 15-20 stycken och sedan tre timmar hem. Då har du det där. Du ser ju hur det ser ut i elitföreningarna, det går inte att skydda sig mot det. Om det här är ett sätt att bromsa smittspridningen, så tycker jag det är rimligt, så länge de får hålla igång som nu. Kan man rädda någons liv, så tycker jag det är mer värt än att de här grabbarna får spela en fotbollsmatch.
En spelare i truppen är Dante Ritzén. Han håller alltjämt modet uppe.
– Det är tråkigt att vi inte får köra några matcher. Men det är bara att träna på till det är dags, säger Dante Ritzén.
Hur gör du för att hålla motivationen vid liv?
– Alltså, jag försöker bara tänka på att det kommer igång snart. Vi är ett bra gäng i laget som stöttar varandra. Jag hoppas att vi kan spela match i sommar som förra året.
En distinkt frispark från H17-lagets plan pågår en träning för ett annat Smedby-lag. Hos F08-laget är det glada miner och spring i benen.
Johan Westman, en av tränarna, säger:
– Tjejerna är matchsugna, minst sagt. Vi har avbokade träningsmatcher, tre cuper och seriestarter. Men det är beundransvärt att de kommer varje träning och kör, säger Johan.
– På något sätt har vi fått ihop gruppen bättre av det här. Vi ledare har försökt att bjuda till mer, i stället för att åka på cuper och betalat pengar för det så har vi investerat i träningskläder och gett spelarna det som lite kompensation.
Det gäller att hitta nya vägar inom ungdomsfotbollen som svävar i limbo. Senaste matchen för F08-tjejerna hade avspark under senhösten.
– Vi hade uppehåll i runt en och en halv månad då kommunen stängde ner inomhushallarna i vintras. Då sprang vi utomhus i stället, uppe i Vrinnevi med hinderbana bara på skoj. Det är fortfarande så att de vill tävla, så vi lade till tävlingsmoment i allt som vi gör, säger Johan Westman och berättar att det inte alls har varit många spelare som slutat.
På planen ett tiotal meter bort slår Nike Tibbling en passning med rätt adress innan hon joggar fram till oss.
– Jag tycker att vi har fortsatt med träningarna bra, säger Nike Tibbling som värdesätter gemenskapen hon och lagkamraterna ändå får en stor dos av i samband med träningspassen.
– Det är jätteviktigt. Det är kul att ha fotbollen när man inte får träffa lika mycket folk som vanligt annars. Vi peppar varandra jättemycket inom laget.
Hur stort är suget efter att få spela match?
– Stort (skratt). Men det är kul med träningar också. Vi får hålla ut till det är dags för match.
Det är verkligen full fart på Suez Arenas alla gräsytor. Ytterligare, säg två insparkar bort, huserar Pojkar 09 på två planer bredvid varandra. Med i ledarteamet kring det laget är Johan Bergman.
– Rent generellt har vi haft en bra träningsnärvaro bland killarna. Sjukfrånvaron har varit lägre under det senaste året jämfört med tidigare år. Om det har med pandemin att göra eller om allmäntillståndet är bättre bland pojklag det vet jag inte, säger Bergman.
Johan Bergman vittnar om en ganska ansträngd situation i fjol när allt var nytt, och matcher ställdes in. Men att alla har lärt sig leva med pandemin vartefter.
Har ni ändrat en del i upplägget på träningarna?
– Både ja och nej. Vi har väl haft vissa matchliknande övningar som kanske har blivit en ersättning. Generellt sett har vi haft en ganska liknande vardag med träningarna. Vi har en spelarutvecklingsplan som vi har följt ganska bra. Spelarna tänker positivt och har en bra gemenskap. Vi har tappar några enstaka spelare, men också fått in fem-sex nya.
En flitig deltagare på träningarna är Ed Barijard. Han tog en paus på några minuter för att växla några ord med Sporten innan han fick kliva in på planen igen och göra det han gillar mest.
– De flesta av oss är glada och dåliga förlorare, säger Ed och lägger leende till:
– Men alla som är här älskar fotboll.
Ed Barijard längtar enormt mycket till han får chansen att prova sina färdigheter i samband med en match igen.
– Det är tråkigt utan matcher. Man vill ju spela det. Jag laddar för match på varje träning, säger Ed.