Moa Cato tänkte ett varv när Tony Martinsson erbjöd henne jobbet i F17-laget, men är glad att hon tackade ja.
Moa Cato fick aldrig några vettiga förutsättningar för att nå allsvenskan. Två korsbandsskador på kort tid gjorde att hon bestämde sig för att sluta spela 2019.
En stor sorg, kan man tro.
Men så är inte fallet.
– Jag kände då att fotbollen ska jag nog inte fortsätta med. Efter min första skada var jag väldigt beslutsam om att jag skulle tillbaka. Andra gången hade jag inte alls samma sug. Jag hann ju bara med två inhopp i träningsmatcher innan andra skadan och kom aldrig riktigt tillbaka på riktigt. Det spelade nog in, säger Moa Cato, som valde att operera sig för att säkerställa att knäet skulle hålla till vardags.
– Jag har inte riktigt haft det tänket att satsa på fotbollen, eller att jag vill kunna leva på det. Jag har alltid spelat för att det är kul, och att det är roligt att testa hur bra man kan bli.
Moa Cato jämför med My som lämnade Eneby BK för IFK Norrköping som 14-åring. Moa väntade till hon var 18.
– Jag har aldrig tänkt på det som att det hade kunnat vara jag. Jag har alltid bara varit glad åt My och stöttat henne i allt hon velat. Jättekul att det går så bra för henne, hon inspirerar många och har fått kämpa för att ta sig dit hon är, säger Moa.
Hur stor är skillnaden på flick- och damsidan i IFK nu kontra din första vända där?
– När jag kom till IFK var damerna en egen organisation. Nu får man mycket mer stöttning från hela klubben, alltså det blir mycket proffsigare och man har byggt upp en större flickorganisation. Det känns jättekul att jobba i det här.
Moa Cato ska hjälpa till att få fram nya spelare som kan göra avtryck i damallsvenskan för "Peking".
Moa Cato vittnar om en spelartrupp där alla är extremt tävlingsinriktade, och där tjejerna har förebilder på ett helt annat sätt än hon själv hade tack vare ett ökat medialt intresse för damfotbollen.
Hur vill du vara som tränare?
– Jag tycker det är viktigt att få ihop gruppen, alla ska vara delaktiga. Sen försöker jag vara väldigt tydlig. Jag tycker också det är viktigt att jag och spelarna kan prata om vad som helst utanför planen. När vi är på planen, då ska det vara noggrant och ordentligt allt vi gör.
När insåg du att du ville bli ledare?
– Jag vet faktiskt inte. Det var nog när Kent Hellström från Svärtinge ringde. Jag tänkte att det kunde vara kul och på den vägen är det. Det kommer nog dröja nåt år eller två innan jag vet fullt ut vilken väg jag vill gå i framtiden.
En vacker dag kanske du tränar IFK:s A-lag?
– Svårt att säga nu. Då får det i så fall vara om My inte är kvar.
Moa Cato under en träningsmatch mot Sätra 2019. Strax innan den andra allvarliga skadan.
Moa Cato är assisterande tränare bakom Mattias Essén och Taylor Townsend som delar på huvudansvaret. Exakt hur hennes roll utformas kommer att sätta sig ju senare in på vintern vi kommer.
Hon var med i IFK:s ledarstab en kort period 2020, men hennes dåvarande jobb i butik var inte optimalt vad gäller arbetstider om kvällar och på helger. Hon tappade sugen lite och nöjde sig med att "bara" vara publik ett tag.
– Men jag följde alla matcher med My. Och har alltid hängt med kring IFK och vad som händer där. Fotboll har jag alltid brunnit för. Och jag märkte ju det med mina nuvarande arbetstider – vad mycket tid jag får över.
My Cato och Moa Cato. Året är 2017.
Den tiden ska hon lägga på att få fram vassa spelare från de egna leden, ur F17-laget som nu är närmast under det allsvenska laget.
– Tanken är att tjejerna i F17 ska växa till sig och sen bli ett F19. Det är bättre att bygga underifrån i stället för att värva in utifrån för att få ihop ett F19 i år.