"Vill du ha kaffe?"
Givetvis svarar undertecknad ja på den frågan från Niklas Folin innan vi slår oss ner i den uppbyggda restaurangdelen i Himmelstalundshallen för en intervju.
Niklas Folin var lite av en doldis i hockeysverige innan han 2018 började spela för Västerviks IK. Nu är han inne på sin tredje säsong i hockeyallsvenskan och är etablerad på nivån.
Hockeyspelandet började i Kungsbackaklubben Hanhals. Men faktum är att Niklas Folin valde att gå i "fotbollsklass" när valmöjligheten fanns i årskurs sju.
– Farsan var ju fotbollsspelare. Han spelade allsvenskan med Gais och Västra Frölunda i flera år. Han var väl inte så glad när man senare valde hockey (skratt), säger Niklas Folin.
– Min storebror Christian (gott om NHL-meriter, nu i Växjö Lakers) hade också gått på fotbollslinjen och hade slutat med fotbollen i åttan. Så läraren var lite så där, när jag sökte, att de ville ha spelare som ville spela fotboll. Sen så kom dagen när Frölunda ringde, halvvägs in på åttan. Då fick jag sluta med fotbollen, sommarträningen med hockeyn höjde sig rejält i Frölunda till skillnad mot i Hanhals, säger Folin.
Samtidigt som han tar en slurk kaffe så ploppar ett minne upp hos Niklas Folin – ett av de bästa han har enligt egen utsago.
– Jag var 14 år, det var precis innan jag gick till Frölunda. Då spelade Hanhals i division 2 och jag fick göra a-lagsdebut borta mot Lerum, tre byten fick jag göra tror jag. Det var några som var 35-36 år i laguppställningarna, medan en annan skulle hem och göra en spanskaläxa efteråt, säger Folin som faktiskt nätade i sitt allra första byte och fick byta om till ytterligare två matcher den säsongen.
När Frölunda ringde – det var stort och ett samtal som alla som vill något med hockeyn i trakterna eftersträvar?
– Så är det absolut. Jag skulle ljuga om jag inte säger att alla inte vill dit. Förutsättningarna för att utvecklas är jättebra.
I Frölundas organisation befann sig Niklas Folin mellan 2009 och 2012. En full säsong i J20 SuperElit hann han med innan planet lyfte på Landvetter med destination Amerika.
– Jag vill gärna åka. Men det kom ikapp en när man blev avsläppt på Landvetter av farsan. Det kändes bra, men det kändes också att det var ett stort steg. Jag kunde inte direkt åka hem över helgen om jag ville, säger Folin.
– I början satt jag mest och nickade under samtal och sa knappt ja eller nej. Jag minns att de frågade; Niklas, förstår du vad vi säger nu? Då sa jag nej, haha. Men språket blev bättre med tiden.
Det slutade med att det blev sex år på andra sidan Atlanten. De tre första åren i Omaha Lancers för spel i juniorligan USHL, där han också jobbade för att komma in på college.
– Jag hade tur och hamnade hos ett äldre par utan egna barn som brann för att ha oss där. John och Marie hette dem. Det var jag och en annan ung kille som bodde hos dem. Jag fick mat på bordet och allting. Och de var och kollade på varje match. Det var till och med så lyxigt att jag inte ens tvättade själv, det skötte dem åt mig, säger Niklas Folin.
Hur var det hockeymässigt?
– Första matchen kände jag att det gick väldigt snabbt. Jag hann knappt titta upp innan folket kom flygande. Sen var det inte några större gruff framför kassen. För om det blev något, då slogs man ordentligt. Det var en omställning. Men det gick bättre och bättre. Efter vissa matcher skulle vi skriva autografer efteråt, och det var 4 000 personer som skriker som galningar på läktarna att jämföra med 50 föräldrar när man spelade J20 i Sverige.
UMass-Lowell i NCAA blev Niklas klubbadress medan han gjorde sina tre år på college. Där fullbordade han sina studier som gav honom en examen. Niklas valde samma college som Christian hade gått på, deras scouter var angelägna om att säkra upp Niklas tjänster.
Den fräsiga titeln Folin fick efter sin examen: Business manager and marketing.
Det låter tungt.
– Det är slipsen på sen.
Vad betyder det för dig att en utbildning att luta dig mot, det är inte alla allsvenska spelare som har det?
– Det är väldigt skönt. Den dagen jag ska sluta, så behöver jag inte börja från noll i alla fall. Sen har jag en engelska som sitter nånstans. Jag vill inte säga nåt dåligt om svenska skolan, men det är inte samma engelska som lärs ut här som man hör där borta.
Åren inom collegehockeyn var trevliga, även om det fanns mer friktion än när han huserade i juniorligan.
– Första säsongen var bäst. Under den andra säsongen fick jag mindre istid. Jag drog inte jättejämnt med back-coachen under de tre åren. Back-coachen som rekryterade mig slutade den dagen jag kom och en annan kom in. Vi var inte optimala för varandra. Jag har aldrig tyckt att man ska skratta med en tränare för att han tycker att man ska skratta – då säger jag hellre vad jag tycker till slut, säger Niklas Folin.
Det är generellt en annan relation med tränarna borta än i Sverige?
– Du skulle inte säga förnamn till en tränare. Du skulle säga coach. Visst, det var några backar som försökte pricka ribban ihop med back-coachen medan jag inte var med...men det var inte på grund av det som jag inte fick spela. Men jag ska inte klaga på någonting. Allt är så proffsigt med hur man tränar och så där. Det var under college som jag utvecklade mitt backspel i egen zon.
För Niklas Folin var det en självklarhet att flytta tillbaka till hemlandet 2018. Han är tacksam över chansen som gavs av Västervik och att han fick ta nästa steg i och med att ett kontrakt med Vita Hästen undertecknades.
– Jag kanske kunde få något halvdåligt kontrakt i AHL, sa agenten. Men du vet...agentsnacket liksom. Jag sa att jag ville hem, jag ska hem. Men det var inte många lag alls som visade intresse för mig, säger Niklas Folin som snart fyller 27 år.
– Att det blev Hästen berodde på att jag kände att jag måste göra annat. Jag hade fastnat lite i Västervik. Jag pratade med Hästen ganska tidigt efter att säsongen var över. Tony ringde och efter det kände jag att Hästen var något för mig. Tony sa att vi ska sätta en standard, vi ska framåt. Sen har vi hackat lite den här säsongen, men kolla på ligan så ser du flera lag som har hackat.
Niklas Folin kom till Vita Hästen med en ganska betungande skadehistorik. Han har fått bättre ordning på det där nu. När intervjun genomförs har dock Folin missat ett par matcher med skada, men det är inte samma del av kroppen då det är en muskelbristning i baksida lår som har spökat. Senast mot Västerås spelade han.
Du använder massagestolen klart mest i laget?
– Ja, jag har väl abonnerat den mest faktiskt. Det gör jag nog varje gång vi har hjälp här på plats. Det betyder väldigt mycket för mig. När jag hade problem med nacken, så är det svårt att göra nåt själv, då behöver jag hjälp med att knäcka till den lite.
Vad vill du vara för back?
– En allround back skulle jag säga. Men jag är egentligen här för att spela från rödlinjen och hemåt. Jag ska göra andra spelare bättre. Jag försöker spela hyfsat enkelt och vill tro att de flesta som spelar med mig vet var pucken hamnar. Sen är det kul att det har trillat in lite poäng.
Att nå hockeyallsvenskan är bra, men kan du känna att det är lite surt att du inte nått högre med tanke på att din storebror har uppnått det han har gjort?
– Jag blev lite mer avundsjuk att han blev så bra på collegenivån. Han exploderade och nådde sedan NHL. Sen ska man säga att det är klart som tusan att alla vill spela i NHL. Men jag har alltid varit så glad för Christians skull. Han är den största förebilden jag har inom ishockey, utan tvekan. Allt han har fått göra och gå igenom. Han blev upplockad på en bensinmack till sitt nya lag. Sen hör man folk som åker över till Nordamerika och åker hem igen efter ett år. Har man gett det en chans då? Jag vet inte. Jag kanske inte är rätt person att säga det, men det Christian har gjort är så sjukt starkt. Jag trivs väldigt bra där jag är, sen är det klart att jag gärna spelar så högt det går, även om det inte är nåt som jag tänker på varje dag. Kommer det, så kommer det. Kommer det inte, så har jag gjort några matcher i allsvenskan.
Jag har förstått att du inte är en som drar på en SHL-match om du är hemma en torsdagkväll?
– Jag tittar nästan aldrig. Jag har fått inbjudan från några i laget att komma och se SHL-hockey, men jag tycker inte det är så roligt att titta. Ibland ser jag brorsan eller när nån polare spelar i nån match. Men om det är fotboll på teven, så finns det inte en chans att jag drar på hockey.
Niklas Folin menar att det är slutspelshockey som gäller redan nu för Vita Hästen. De ska vara ett jobbigt lag att möta och göra det bra i 60 minuter.
– Alla slår alla i serien. Det handlar om att varje kväll göra jobbet, säger Niklas Folin som har funnit sig väl tillrätta i sin nya stad, men har en sak att anmärka på som rör hans hemkvarter:
– Jag tycker inte alls om det här med boendeparkering. Kan inte jag få betala lite mer och få min egen lilla parkering i stället?
– Det som är bra är att vi har tiderna när vi tränar. Det finns alltid en bra plats efter träningen. Men när vi kommer hem sent från en bortamatch, så får jag parkera två mil bort och traska mitt i natten känns det som. Det är inte jättekul efter en bortamatch mot Timrå. Man har fått sina lilla gula ostskivar på bilrutan. Men det är som det är. Jag trivs bra i stan och med laget vilket är viktigast.